En av de vackraste....

Ja, jag har nån variant av såna tankar oxå ibland. Som att jag är så lyckligt lottad som har föräldrarna i livet och att det på nåt vis inte är rättvist att jag har det så bra, när så många andra inte har det. Därför borde det rimligtvis hända nåt förfärligt snart, för att liksom jämna ut det hela, jag får inte ha det så här bra i längden.

När jag skriver ner det inser jag hur dumt det är att tänka så, men ibland kommer tankarna ändå. Jag har inga konkreta tips om hur man styr bort dom, men för min del tycker jag det går i perioder och det blir mindre jobbigt med åren. Jag är lugnare nu och grubblar mindre än jag gjorde för några år sen- äldre och klokare kanske?

Mitt enda tips är att gå iväg och göra nåt när grubblet kommer, ta en promenad, ringa nån eller bara göra vad som helst för att bryta stämningen och få nåt annat att tänka på. Det hjälper ibland, om jag bara kommer iväg innan det blir för jobbigt.

Massa kramar! Du är inte ensam...

2010-11-09 23:10:15

@Anni:tack snälla för dina tankar... usch för mig blir det bara värre med åren. Tror jag inser mer och mer att det kommer att hända förr eller senare :-(. KRAM

2010-11-10 07:13:19

Jag har också ständig beredskap för att få ett telefonsamtal om att det värsta har hänt eller ett besök från polisen som står i dörren och meddelar ett dödsfall. Det är ju jättejobbigt att gå omkring och tänka så här, för händer det så händer det, inget jag kan styra, men ändå kan jag inte låta bli att tänka på det.

2010-11-10 08:38:17

Jag har ju mist min pappa för faktiskt snart 13 år sen. Det känns helt osannolikt att det har gått så lång tid. Det jag kan säga är bara att detta tillhör livet. Det är en tanke som ibland faktiskt kan trösta mig. Att det är en naturlig sak att vi är här på jorden en stund och sedan lämnar den. Nu är ju jag en av dem som har fått för mig att det är ett kretslopp och att vi tillhör en flock liksom. Att vi i flocken kommer att ses igen i en annan verklighet kanske eller ett annat liv. Jag kan ibland tycka att min kontakt med pappa idag är större än den var när han levde. Mysko men verkligt för mig. Nu är det inte någon geografi som skiljer oss åt. Vill jag så finns han nära. Men visst har det funnits och finns en stor sorg över den förlust som det ändå innebär att mista en anhörig. Det har dock gjort mig till den jag är idag och det kan låta helt väck men jag skulle inte vilja vara utan upplevelsen. Jag hade varit mycket mer rädd för döden då. Mycket.Jag var mycket räddare innan.

2010-11-10 10:58:00

@Mucklann: tack för dina tankar. Mamma brukar säga "vi har bara varandra till låns och vi skall alla dö en dag". Kanske vore det bättre om jag pratade med dem... jag vet inte. Det är jättejobbigt. Jag har ju bara dem :-(. KRAM

2010-11-10 11:14:54

Känner också igen mig i dessa tankar. <3

2010-11-10 17:22:23