Om barnen och kärleken och hela alltihop

Jag älskade på något vis att ha småbarn, men jag tycker att den tiden också var präglad av en strävan, en längtan, även om det förstås gick att leva i nuet också. Men det var ändå en hel del av "tänk vad kul när han börjar prata!" "åh vad skönt när han kan sluta med blöja!" "undrar hur han kommer att se ut med tänder?" "vad skönt det vore med lite bättre nattsömn" och "när han kan gå blir det bekvämt!".
Men nu kan de ju allt det där. De går på toa själva, de sover gott om natten, de kan skriva, läsa, prata, gå, springa, allt allt allt, och den här tiden är så njutbar på något vis. Kan man få pausa den, kanske?
Jag längtar inte efter någon annan tid än nu, helt enkelt. Inte alls. Barnen är ljuvliga och alldeles fantastiska personer att bara ha omkring sig.

I dag har jag umgåtts extra mycket med min yngsta son, han som snart är 6,5 år. Och han har ett så VINNANDE sätt, hela han är som en hel bytta full av charm och idag var det så tydligt. Han är så där söt att alla vill äta upp honom, ens fingrar dras till hans runda kinder, man vill liksom klappa och gosa med honom hela tiden. Han kan bli arg och sur och har sina utbrott men genom det lyser alltid den där goda glada charmen. Ibland smälter man alldeles för lätt!

Han hade på sig jättetajta mörkblå jeans i This Is England-stil och en mörkblå stickad tröja med vitt mönster, lite som en norge- eller islandströja, som jag köpte på loppis häromdagen, ett par höga sneakers i nåt slags fejk-tweed-material och en för liten fejkskinnjacka och så det där långa håret som når nedanför axlarna nu, blont och slängigt, glasögonen på näsan och en glugg mitt fram i munnen. En tand i överkäken är tappad och en till där är på svaj, och så såg han ut när vi åkte till stan idag, han och jag, och vi gick på stan och tog hoppsa-steg och pratade om nintendo och var inne i gamla tv-spelsbutiken och kikade lite och sen var vi på leksaksaffären och så kostade vi på oss McDonalds drive-in också och på väg hem i bilen delade vi på en cherry coke som vi båda älskar.

På kvällen var hans bror på kalas och då var vi själva igen, hans far var också hemma men låg i en soffa och läste och jag och sonen satt på golvet och lekte/pratade/tände en brasa och han var så sprudlande fantastisk. Oj, oj, oj.

Sen när storebror kom hem ville han se på tv som fredagsmys men röstades bort och för en gångs skull satt vi vid köksbordet i två timmar en vanlig fredag, vi blandade drinkar med is och lime och socker och mangoläsk (och rom till oss vuxna) och spelade lite tärning och lyssnade på musik och sen dansade vi till lite gammpunk från sjuttitalet och föll ihop i skrattande högar på golvet. Det känns som om det var längesen vi hade något sådant. Så himla välbehövligt och fint. Sen nattade jag min vackra åttaåriga son också, han somnade med sin hand i min efter ett par riktiga storskratt.

Älskade familj.