Kompisproblemet

I dag känner jag mig lite som en dålig vän. En kompis och jag bestämde löst i måndags att vi ska ta en öl ikväll. Efter mitt jobb, som slutar vid midnatt...
Men sen fick vi andra planer och bestämde att åka bort hela familjen, till Stockholm. Och det kanske var taskigt att välja bort någon för något annat MEN det här vi ska på inbegriper hela familjen och längre tid än bara en kväll. Vi hade tänkt åka någonstans förra helgen men då blev det inte av och sen bara rusar det på och så dök det upp en fin grej att åka på.
Och vi hade en jättetråkig bröllopsdag i tisdags så det känns som läge att göra något ihop.

I morse fick jag ett sms om kvällen, om att vi kunde gå på en releasefest om vi ville. Jag skrev att vi hade bestämt att åka till Stockholm, varpå jag fick ett sms tillbaka, det var kanske inte SURT men besviket och lite så här "du kanske kan upplysa mig om när du ändrar planer".

Jag försökte förklara mig men fick inget svar och nu känner jag mig rutten. Jag hade förstås tänkt höra av mig idag när jag vet säkert om vi ska åka (med tanke på att barnen har varit av-och-på-förkylda ett tag). Och jag vet att jag har fått ställa in saker förr. Men det har hon också gjort. Vi har sagt saker tidigare som har blivit inställda och ibland bara pratat löst om att träffas och sen har det inte blivit av. Men nu känns det som att jag bara säger NEJ NEJ NEJ när det gäller att hänga.

Problemet är väl att vi är oorganiserade som familj och har dålig koll på planer och sånt där. Ofta. Livet är rörigt och jag VILL ju så gärna umgås och hänga och säger för ofta ja när jag borde säga nej, och så får jag banga sen istället. Och en del jag är vän med är lite yngre, saknar barn, saknar fast jobb, och har det lite lättare att komma ifrån och bor i stan där man kan kvista ner till puben och ta en öl och sen gå hem igen. Jag jobbar drygt 100 procent, och där i ingår att jag jobbar varannan fredag och söndag, så det är inte så där jättemycket tid att hitta på saker. Min man jobbar 80 % utanför gården och resten av tiden med jordbruket (och det är mer än motsvarande 20 % alltså).

Nä, jag vet inte, jag bara känner mig tråkig. En annan kompis har ringt tre gånger den här veckan och frågat om vi ska gå ut och gå: varje gång har jag varit på jobbet. Hon är hemma och föräldraledig och har också lättare, på ett vis.

Jag VILL ju hänga. Jag vill dricka öl på stan, jag vill göra allt det där och jag vill inte vara en sån som säger nej. Men det är redan mycket att jobba två kvällar i veckan i snitt och dessutom gå på yoga en gång i veckan (där har jag redan skippat två gånger och då får jag dåligt samvete åt mammas håll eftersom hon och jag går ihop). Ena sonen har en aktivitet i veckan, det är föräldramöten lite då och då, e kväll i veckan har vi "matlag" med ett par superbästisar (som numera bor 2 km bort, yay!) som har en son som är superbästis med vår son. Heja!

En av mina kompisar är en kille som är lite yngre, och jag vet att han en gång väntade ut att jag skulle höra av mig (eftersom han hade hört av sig sist)... Det sa han själv. Men det är väl lite uppfuckat att bete sig så? Det är inte så att jag aldrig hör av mig, heller. Det var mitt i en liten kris jag hade i våras och när jag berättade det så tror jag att han hajade. Men det ÄR inte så lätt. Jag ska inte skylla på att jag har barn, det är ju något jag vill ha, men tiden blir så annorlunda. Faktiskt. Nu har förvisso den här unga mannen och hans tjej flyttat till mina krokar (!!!) och kommer säkert att börja producera barn snart och då kommer han att haja. Jojo. Och det är ju faktiskt bara skönt att han bor på nära håll nu - det blir lättare att umgås.

Jag vet inte vad jag menar. Jag kände mig usel gentemot en vän idag. Bara så. Men det är svårt att hinna med. Ju!