Jag kom hem från en hektisk jobbdag igår, trött intill gråtfärdighetens gräns, och sur som ättika. Brusade upp för ingenting och grät en skvätt. Lite stressigt på jobbet och så ännu ett hus som gled ur våra händer; jag kände mig rätt uppgiven.
22.00 låg jag i sängen och sen sov jag till 8.30 imorse då jag vaknade och upptäckte att jag låg själv i sängen. På nästan två år har det nästan aldrig hänt att McD klivit upp innan mig, och framför allt har det ALDRIG hänt att jag inte vaknat av det.
Idag är jag gladare, men med huvudvärk. Fast vad hjälper det att jag är glad när människan jag lever med är sur och tyst? Han har anledning: nyopererad och har ont. Och jag blir omåttligt irriterad över att behöva dra det tunga lasset här hemma, med markservice, och blir minst lika irriterad på mig själv som blir irriterad. Om jag inte ens kan serva lite när han har ont och är orörlig, utan att förlora humöret. Hur ska det då funka i både nöd och lust, liksom?
Och nu fick jag en liten katt på magen, så jag inte ser skärmen. Hej!