Ytlig

Jag klev in hos frisören och kände mig ämligt grå. Ut klev jag sen och kände mig som Laila Bagge. För blond.
Men det får väl gå. Värre är att frisören liksom tunnade ur, klippte lite etappaktigt, så att det som är i min hästsvans (ja, en sån som jag alltid har) blir så tunt. En fjösig hästsvans.
Fast jag var fem minuter från att klippa mig kort. Helt kort. Pojkkort på sidorna och i nacken och mer hår kvar uppe på hjässan. Lite cool rockabillydonna liksom. Det hade varit LITE coolt. Även med mitt lite fjösiga hår.
Så blev det dock ej, jag känner mig för tjock och slapp och inte i stånd att bära upp en sån cool frisyr. Då visar man ju öronen hela tiden dessutom! Och måste färga det och klippa om det rätt ofta.

Nä. Men om jag går ner cirka sju kg i vikt och håller mig ren bakom öronen så kan det alltså bli av.
Men tröttnar man inte alltid på kort hår? Och så går man omkring och ser ut som Lars Adaktusson i väntan på utväxt?

Sådana här problem är det som har drabbat mig. Vojne. Mer är det här: pengaissues. Vi har ju inga. Och hela huset är fullt av skräp. Jag vill slänga och röja och sälja på blocket. Om vi nu har något säljbart. Jag vill bara RENSA och sluta köpa junk. Usch. Usch. Usch. Men idag köpte jag byxor åt mina barn eftersom de växer som apor. Med långa långa ben. Byxor som plötsligt inte går att knäppa och som slutar på halva vaden. Sen köpte vi legotakpannor och tandoorigegga och åkte hem och byggde hus och lagade mat.

Jag har börja-jobba-ont-i-huvudet. Det är lite besvärligt. Tjock och sommarfluffig är jag, i såväl huvud och hjärta som lekamen. Lite lat. Lite tjurig. Och som sagt - ont i huvudet.

Men häromdagen sa min man att jag påminner om January Jones (Betty Draper i Mad Men) och jag skrattade eftersom det kändes väldigt väldigt avlägset men han insisterade och jag skryter lite om det här och nu, jag är nog 25 kg tyngre än fröken Jones, och hon är ofantligt mycket tjusigare, men vill han tycka det så får han det. Och pyttelite nöjd blir jag förstås. Det är saker att vara glad över. I denna ytliga värld bla bla bla. Sånt får man gripa tag i när man är 33 och tycker att skinnet på halsen/under hakan börjar se oroväckande sladdrigt ut.

Jag är inte bara ytlig. Jag lovar. Men idag så är det sådant jag skriver om.