33-årskris

Det här året har varit spännande och fantastiskt och händelserikt. Och samtidigt så himla jobbigt. Fullt av jobb och nya jobb och nya människor.
Jag känner det nu, min kropp är trött, mitt psyke är tungt. Jag har haft två veckors semester nu. En kvar. Sen är det jobb igen. Och jag som inte har hunnit med att vila!
I dag har jag vankat av och an och nästan gnisslat tänder av rastlöshet. Samtidigt som jag är så svimtrött.
Var det här allt det skulle bli av semestern? En biltur till Malmö och tillbaka? Med barn som mest ville åka hem?

Lite så är det faktiskt. Jag sitter och spånar på en ny USA-resa men så slog det mig häromdagen: "Det är ju nästan bara jag som verkligen vill". Och vad är det då för mening?
Och det är det enda som ibland kan vara besvärligt med att ha barn. Att man är mer fast. Att saker blir svårare. Även om fördelarna naturligtvis väger över, tusen gånger om. Och det kan få mig att önska att jag hade varit snabb och dragit iväg utomlands när jag var tjugoett år och singel. Nu är det svårare.
Jag vill INNERLIGT gärna iväg på äventyr. Fast ändå hyfsat normala äventyr. Bo utomlands ett år. Men hur gör man då? Hyr ut korna? Rent-a-cow?
Det GÅR ju inte.

Min man går och gnolar på Euskefeuratlåtar ("Det är hit man kommer när man kommer hem, det är här man vet när gäddorna slår, och man vet vem som är släkt med vem"). och älskar hemmanet. Hans fötter är nergrävda i myllan, och det tycker jag är fint på något sätt, jag gillar det där rotade. Han trivs här. Och det gör jag också! Jag hugger ved med honom och stänger åt korna och jag tar reda på bär och grönsaker från trädgården. Nästan varje dag är jag nöjd med det här. Vi möts där på något vis.
Men ibland drar rastlösheten i mig, och han kan SE det på mig, han kan bekymrat säga "hur är det? Vill du egentligen bo på en kanalbåt i England, en som ständigt rör på sig?" och jag säger "Jaaaaa, kanske".
Men där kan vi inte direkt mötas även om han ser och vet vad som kan fattas mig.
Och jag menar inte heller att det är hans sak att lösa det. Eller att jag skulle vilja vara ihop med en sån sprättis som jag själv är. Det vore ju säkert jobbigt. Det är bra med någon rotad.
Men det vore så skönt att dela det LITE. Att man blev rastlös tillsammans ibland. Att man kunde sitta i soffan en vanlig tisdagkväll och åtminstone drömma om den där New England-resan ihop. Eller bara på skoj klicka ihop en Londonresa på resfeber.se för att se vad det skulle kosta.
Men sånt gör vi inte. Jag kanske säger "tänk om vi skulle åka i april nästa år?" och han säger "ja tänk" och går sin väg eller tittar på tv:n eller börjar tänka på ekonomi eller vadsomhelst. (Och jag tänker naturligtvis också på ekonomin. Vi är ingen välbeställd familj. Tvärtom. Men med ett mål för ögonen vore det lättare att spara, lättare att avstå andra saker.)

Jag har två anställningar nu, efter att ha varit egenföretagare i flera år, och det är ju supergott och fint på alla vis, men ett tecken på för lite vila och semester är just den här tanken: "NEEEEEEJ jag vill inte jobba! jag vill aldrig jobba!" och det innerliga självkritiska draget som poppar upp ungefär varannan dag, då jag tycker att allt jag gör är lort. (Jag är lite tröttsam. Mest vill jag nog bort från mig själv)

I dag ville jag åka till nån grekisk ö. Istället var jag hemma med lite rastlösa barn, varav den ena sonen var sjuk igår, så vi kunde inte direkt åka nånstans heller. Det har regnat, jag har mått lite illa och varit så usel att jag serverade vitt bröd och läsk till lunch (jag VET!).
När min man kom hem nästan väste jag "jag åker till stan" och tog på mig klänning och hämtade med morsan min som sällskap och så åkte vi till grannstan. Hahaha. Ett sånt äventyr. Att gå på Ica Kvantum och kanske lite Ö&B! Ujuj vad festligt. Kanske slänga nån blick på någon fager man vid korvdisken.

Ungefär så blev det. Jättespännande. Och jag vet. Så här är livet. Men just idag är jag trött, rastlös och tjurig på en och samma gång. Finfin kombination. Just idag är jag en gnälltant med 33-årskris och åldersnoja och en stor lust att rymma iväg ett litet slag. Och då menar jag inte till ICA i grannstan.