never looking back

men herregud, är det redan torsdag, tänkte jag i morse och var tvungen att tänka efter en gång till. men jo, det är det ju. och första arbetsveckan efter semestern är alltså snart avklarad och det har ju gått rätt smärtfritt att återanpassa sig.

fast det är en grej. det finns en uppgift som har varit min grej på jobbet, en grej som jag kan bäst av alla. det är ingen exakt vetenskap utan bygger mer på trial and error, fingertoppskänsla och erfarenhet. och jag hade gärna ägnat mer tid åt detta, men nu har jag ju en hel drös med andra arbetsuppgifter som ska utföras också.
och nu ska det börja en kille som BARA ska hålla på med detta. som ska ha det som sitt JOBB. för vi ska expandera rätt mycket och vår del av organisationen måste förstärkas och nu börjar det här bli viktiga grejer och inte någonting man bara kan pyssla lite med när det är lågsäsong.

och jag är faktiskt lite bitter, för jag tycker att jag nog åtminstone kunde blivit tillfrågad. jag tror, eller jag VET, i och för sig att min chef tycker att jag är så bra på det jag gör att han inte vill ha någon annan på den positionen, men ändå. och jag kan ge mig fan på att jag ska få rollen som den som ska visa den nya killen tillrätta. han är inte ny i organisationen, tvärtom, jag känner honom och han är helt okej men jag är inte helt övertygad om att det är rätt man på rätt plats, men det lär ju visa sig och jag säger inte mer om det, för då verkar jag så bitter. men det känns bittert att jag bara ska släppa ifrån mig resultatet av åratals trial and error där jag FAN har fått sota för vartenda error. och det känns bittert att han ska få en massa kunskap och erfarenhet liksom serverad på ett fat och sen få cred för vad han gör. samtidigt så, javisst, det blir väl skönt att slippa vara ansvarig om det går åt helvete. men jag är nog mer bitter, faktiskt. fast det går väl över någon gång.

nu: koka kaffe.