Det är så jävla

fantastiskt! Att man kan gå från ett liv, som man knappt ville leva i, till detta. Förutom älskade barnen då, som alltid funnits där. Jag fattar faktiskt inte det ibland.

Man är sig själv. Inget påpassande, inget lurt som väntar bakom knuten. Inga dolkar i ryggen för att man visat sig svag. Inget som man får igen när man minst anar det. Sakta sakta läker man ihop. Känner sig hel igen.

Vågar ta emot mer än man ger ibland, utan att tänka på att vågskålen måste väga jämt.

Vågar börja lita helt och fullt. Släpper kontrollen. Innan var minsta felbedömning förödande för både själen och ekonomin. Shit vad skrämmande det är. Och helt fantastiskt!

Nu har det snart gått 1 1/2 år och det känns lika bra. Jag får höra att han saknar mig, redan innan jag åkt. Han är glad för mig och säger fina saker.

Aldrig trodde jag att livet skulle kunna bli så här. Tack!