Mer jobb i sikte

Det blir sällan som man tänkt sig. Spelar ingen roll hur bra tankar man tänkt.

Jag och Sambon har haft ett hektiskt år. Vi har inte direkt legat på latsidan med att göra stora omvälvande saker. Ungefär nu för exakt ett år sen blev jag gravid. Det visste vi ju inte då. Den 10 augusti ett år tillbaka kommer vi att få det bekräftat. Sen har det bara rullat på i snabb takt.

Graviditet. Jag får graviditetsdiabetes. Blodtrycket går upp och jag blir sjukskriven. Sambon börjar tömma sin lägenhet. Lägenheten går ut för försäljning. Samma dag som budgivningen pågår besöker jag sjukhuset och blir inlagd. Blir sjuk. Får barn. Blir kvar på sjukhus i ytterligare veckor. Kommer hem. Lägenheten i Bromma lämnas helt och blir historia. En kämpig första månad då vi oroar oss för Grodan fastän allt gått bra och fortsätter att gå bra. Råkar hitta hus på nätet. Köper det. Lägger ut den här lägenheten för försäljning. Blir såld och vi får flytta ut tidigare än beräknat. Nu flytta!

Det kunde få ha räkt så. Tanken var att vi skulle köpa huset nyckelfärdigt. Leja en byggfirma att bygga övervåningen som inte ingår i köpet. Så lite jobb som möjligt. Och sen vila ända fram till våren då vi skulle bygga oss en altan till huset.

I förra veckan fick vi offerten från byggfirman. Eller offert, det var ju lite överdrivet. Vi fick en liten lista av saker som skulle ingå och sen ett slutpris. Därefter en lista på saker som skulle kosta extra om vi ville ha dem. Vi hade kalkylerat med 350.000 kronor. Det blir en del övervåning, tänkte jag. Det tänkte inte byggfirman. För absoluta minimistandard ville de ha betydligt mer pengar. Och eftersom minimistandard inte är en acceptabel nivå när man bygger ett hus 2010, så skulle kalaset sluta på drygt 500.000.

Aaaaaahhhh!!! Jag blir galen. Och arg. Arg på byggfirman som gett oss en pissig offert. Arg på att den ligger så fantastiskt långt bort ifrån det som husförsäljaren sa mellan tummen och pekfingret (300.000 - 350.000 var deras ungefärliga uppskattning för övervåningen, enkel standard) Arg för att jag vet att det går att göra den där övervåningen till vårt kalkylerade pris. Fast kanske inte så enkelt som att köpa hela tjänsten rakt av.

Så, det verkar inte bli som vi tänkt oss. Det blir nog inte att i november/december ta vårt pick och pack och flytta in i vårt splitt nya 1½ våningshus med allt klart. Ta-da!
Istället ser det mer ut som att vi flyttar in när husförsäljaren anser sig ha gjort sitt. Då med en färdig undervåning. Sen får vi börja med projek "Övervåning" Hitta bra hantverkare för sånt vi inte kan göra och bygga resten själva.

Det är inget omöjligt projekt. Inte på något sätt. Vi är lyckligt lottade med ganska mycket kontakter in i hantverkar-världen. Dessutom sitter vi på guldgruvor när det gäller kunskap i våra föräldrar. Sambons pappa är gammal snickare och mina föräldrar har ju ägnat de senaste 10 åren att bygga ut på landet. Och syrrans pojkvän är byggnadsingenjör. Så nog kommer vi kunna få ihop det här projektet. Utan att betala en halv miljon för kalaset. Jävla saltare till byggfirma.

Det var ju bara inte tänkt så. Vi skulle inte skaffa oss mer nu. Inget stort på bra länge.
Skit också. Men det blev helt enkelt för mycket pengar. Och jag bygger inte ett hus och snålar på standarden. Det kommer vi förlora på i slutänden.

Samtidigt så känner jag mig väldigt taggad. Det känns spännande att bli sin egen byggherre. Den vetgiriga i mig vaknar till liv. Vad spännande det ska bli att lära sig att snickra och bygga väggar. Lägga golv. Isolera. Att lära sig och få göra det själv till sitt eget hem.

Jag vet inte om Sambon riktigt delar min spänning. Men först flyttar vi. Vi börjar där. Bara det känns rätt mycket just nu.