Min stora lilla bäbis

Grodan ligger i soffan och sover. Sambon är ute med jobbet på någon kvällsaktivitet. Jag sitter i soffan och är helt handlingsförlamad. Jag klarar inte ens att resa mig ur soffan. Än mindre göra något.

Jag kunde gå och sätta på en tvätt. Men orkar inte. Kunde sträcka mig till bokhyllan och rycka åt mig en blombok och läsa. Men nope, inte det heller. Snart vaknar Grodan och då måste jag mobilisera kraft att vara mamma.

Grodan blir 4 månader imorgon. Vart har tiden tagit vägen? Samtidigt, är det bara 4 månader som gått? Tiden gör en krumbukt och blir helt skev. Det känns som ett halvt liv sen jag var gravid. I midsomras pratade jag med grannarna på landet. De hade ju hört om hur sjuk jag blev och hela den där resan. De stod och ojade sig och sa hur svårt det måste ha varit för mig.

Jag kan inte ens ta mig tillbaka i tiden och minnas riktigt. Det känns inte som mitt liv. Det hände någon annan i en annan tid. Sen tittar man på Grodan där han ligger och sover. Han har blivit så stor. Nu kan han vakna i sin säng utan att på en gång göra ljud ifrån sig. Han bara ligger och tittar. Det är en stor bäbis. Som inte får panik när han vaknar. Och när jag lägger undan ännu ett plagg han vuxit ur tänker jag, vart har tiden tagit vägen?

Det fanns en tid då Grodan inte ens orkade grina. Nu är han en bäbis med åsikter. Inte bara basala behov. Att veta när man är trött, hungrig eller nerbajsad är en sak. Men att tycka om vissa leksaker mer än andra. Var kommer sånt ifrån? Och Grodan är ju inte unik i detta. Så här är bäbisar. Men det ju det som är så märkligt. Hur kan de ha tillräckligt med intryck för att ha en åsikt.

Mobilen ovanför skötbordet är fortfarande hans favorit. Den är ha-ha-rolig. Han skrattar och blir överlycklig så fort han får syn på dem. Armar och ben går som trumpinnar. Tummen, som sitter på bilbarnstolen är också uppskattad. Men han skrattar inte. Ler stort och ser lycklig ut. Sen sitter han bara och tittar storögd utan att blinka. Tummen bara sitter där och dinglar. Tummen är en liten speldosa. Man drar i en vit mini-Tummen som hänger i ett snöre i stora Tummen. Så spelas "My little sunshine" och mini-Tummen åker sakta upp. Men det är stora Tummen Grodan tittar på. Killarna i babygymmet är fortfarande inte kompisar som Grodan är stormförtjust i. De funkar ibland, men ibland gillar han dem inte alls.

Egentligen tycker jag ett sånt beteende verkar stämma mer överrens med vad jag tror små bäbisar har i kapacitet när det gäller åsikter. Ibland tycker de si och ibland tycker de så. Det blir lite som det blir beroende på dagen. Men det är ju inte så. Grodan tycker inte si och så om vissa saker och ting. Han vet precis. Och han ändrar inte sin åsikt speciellt lätt heller. Så märkligt. Min stora lilla bäbis. Som ska växa och bli allt mer bestämd. En dag ska han hamna i målbrottet och jag kan inte ens fantisera vad för person han är då. Hur han kommer att se ut. Är han lång eller kort? Är han så där rödhårig som han ser ut att vara nu? Ser han ut som mig eller Sambon? Tycker han om blodpudding, eller meckar han med moppar? Spelar fotboll? Eller är han en mjuk kille med drömmar att bli kock?

Inte vet jag. Just nu är han lilla bäbisen som precis börjar lära sig att skratta med kluckande skratt när man pruttar med läpparna på hans mage. Och som efter en sån busstund måste sova och vila upp sig. Min stora lilla bäbis. Vart har tiden tagit vägen? Har det verklgien bara gått 4 månader?