Men det är väl själva fan?

Det är så GRYMT störigt vilken skillnad det är på vad man vet och vad man känner ibland. Eller man och man. JAG.

Idag har jag faktiskt varit duktig och ringt en tjej jag träffade förra veckan och klickade nåt grymt med. Hennes unge går på samma dagis som kaksmulan och således fanns hennes nummer på den där kontaktlistan jag alltid sett som missprydande skräp på kylskåpet. Det tog mig närmare en vecka, men idag lyckades jag faktiskt övervinna mitt enorma telefonmotstånd och ringa henne. Inget hemskt hände, tvärtom lät hon glad och tyckte att umgänge var en bra idé och skulle höra av sig framåt helgen.

Nu är jag splittrad mellan att känna mig glad och stolt över att jag ringde - heja mig liksom! - och att tycka att det mest är fånigt att jag ska behöva se det som en stor grej för det ÄR ju faktiskt inte farligt att ringa folk... sen blir jag irriterad på mig själv som inte kan unna mig själv de där små glädjeämnena. Visst, det är fånigt att tycka att det är läskigt att ringa folk. Men det gör det ju så mycket bättre när jag ändå GÖR det - så varför låter jag mig inte bara vara glad över det?

Jävla präktighetsryggsäck, eller nåt.