Vaknade idag efter ännu en usel natt, minns inte hur många gånger jag varit uppe, men varje gång har varit en kamp. Rulla ur sängen typ. Jag gjorde inte mycket jobb igår, flyttade lite pryttel på övervåningen, men inget direkt tungt. Ändå är jag så kass idag att jag knappt tog mig ur sängen. Det är tradigt nu, gör jag något får jag riktigt ont, gör jag inget har jag ändå ont. Ska jag röra mig längre sträckor skulle jag egentligen behöva kryckor, men som vården är i mitt landsting är det väl inget att tänka på. Jag har hört talas om andra som får hjälpmedel och bra hjälp, men inte här. Finns inga resurser. Lite orättvist är det allt.
Det är några veckor kvar, men jag börjar tycka att det är ganska lagom nu. Börjar kännas dags och klart därinne liksom. Å andra sidan är det mycket praktiskt som återstår, eller åtminstone en del. Men totalt förberedd kan man ju aldrig vara, så det får bli som det blir. Bra blir det säkert oavsett.