when I come to knock on your door

.jag 2010-05-18 17:49 (1 kommentar)
här sitter jag och är trött. fortfarande förkyld, men bättre. asmycket att göra på jobbet dock, så någon vila blir det inte tal om. nu sitter jag och försöker plita ihop ett tack-kort till mina gudföräldrar. min gudmor gav min mamma ett kuvert med en liten slant i, som min mamma skulle ge oss när de kom på besök i samband med att vi gifte oss i påskas. nu blev ju detta besök uppskjutet på grund av att mina föräldrar hade andra saker för sig, så vi fick inte kuvertet förrän förra helgen, när de var här. men sedan dess har min mamma hunnit säga minst två gånger att jag måste skriva och tacka eftersom det var så längesen som de, mina gudföräldrar alltså, gav mig kuvertet. eh, ja. nu sitter jag här med lite skrivkramp. jag känner inte mina gudföräldrar, har inte träffat dom mer än som allra hastigast på sådär trettio år, så det är ju snällt av dem att uppvakta. men svårt att bli personlig i sitt tack. men det får väl ge sig.

i övrigt har vi börjat ta tag i försäljningen av mr S' hus, jag ska träffa en mäklare imorgon. jag hoppas det går snabbt, men är inställd på att det ska ta tid. huset har ett hyfsat läge, men är rätt risigt. man får väl hoppas att världen är full av rika människor med sug efter att renovera en pittoresk skånelänga.

idag är det den första varma och soliga dagen efter vad som känns som veckor av regn. jag låg ute i trädgården och slöade en stund efter jobbet, på vår gräsmatta som är full av gullvivor, och tittade på korna som lunkade förbi på andra sidan staketet. körsbärsträden blommade och valpen jagade fjärilar, det var en fin liten idyll. och det är fint att få ha en idyll och att få vara fladdrande förälskad i sin man. och jag förstår inte vart mitt enorma behov av egentid tog vägen. i hela mitt liv har jag känt att det är så skönt att vara ensam, jag har aldrig lidit av att bo själv och har jag bott ihop med någon har det nästan varit högtidsstunder att få vara ensam hemma. det är inte så att jag lider av ensamheten nu heller, men det är lite långtråkigt, jag längtar efter att mr S ska komma så jag får vara med honom, röra vid honom, prata med honom om allt och ingenting, sitta nära honom i soffan, somna tätt intill honom och inte en sekund att jag längtar efter att det ska vara på något annat sätt.
så här var det aldrig förr och jag undrar om det är för att jag har mognat, eller om det är för att alla andra relationer har varit bleka skuggor av det jag trott varit kärlek, där jag hela tiden har fått strida för att få plats och strida för att få luft och till sist blivit någon annan eftersom den jag stridit för att få vara ändå inte passade in där jag ville få vara.

men nu har jag lagt ner vapnen. de behövs inte mer. aldrig mer, hoppas jag. sånt vet man inte, men man kan hoppas.

Anni

Så skönt det låter! Saknar oxå den där närheten som ger utrymme för både eget och gemensamt. Det är fina grejor det!

2010-05-18 23:58:31


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.