Nu vill jag vara stilla

Jazzie 2010-05-15 22:34 (2 kommentarer)
Så ska jag flytta igen. Vilken gång i ordningen? 13? Nåt sånt. Och då bodde jag på en och samma plats mina första 19 år. Så det har varit täta byten efter det. 5 år i förra lägenheten, det är rekord med marginal. Därefter tror jag 2 år i en lägenhet och sen är det 1 år eller mindre för resten. Nåt åt tror jag att jag flyttade 3 eller 4 gånger.

Nu kan man ju tro att jag gillar att flytta. Men icke. Jag HATAR hela flytt-verksamheten. I början trodde jag att jag i alla fall gillade ett flytta in. Men nej. Det är lur. Jag gillar varken att flytta ut eller in. När lådorna är uppackade, då är det roligt att flytta in. Men att öppna låda efter låda med ting som man helt nyligen lagt i lådrona är bara jobbigt.
Att få köpa nya saker till det nya boendet, det är en helt annan femma. Det är roligt som tusan.

Nu håller jag ju inte att packa. Men däremot förbereder jag fotografering av lägenheten och därefter är det ju visning. Och att göra iordning lägenheten för visning är ungefär lika roligt som att packa inför flytt.
Men vad ska man göra? Jag envisas ju med att flytta titt som tätt. Så jag gnisslar tänder och går bit för bit igenom det som ska göras iordning. Snälla, låt oss få bo länge i huset. Låt det vara rätt för oss och vi trivs som fisken i vattnet och blir kvar där. Jag skulle vilja vara stilla på ett ställe nu.

Fast det är ju klart, visar det sig att huset inte blev det drömboende som vi hoppats.. ja, då är ju bara att sälja och flytta. Och beslutet är lätt och självklart. Det är bara själva flyttandet som är pain in the ass.

Pocks

Ja, det är jobbigt. Men nu tror jag nog att ni parkerar er en stund .-även om din inställning är rätt. Det finns alltid en väg ut.

2010-05-16 07:29:06

Dorizz

WORD

2010-05-16 13:26:54


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte