Uppvuxen i en familj där skillnaden mellan lågt blodsocker och mätt mage är väldigt påtaglig borde jag för länge sedan ha slutat förundrats över hur fantastiskt mycket gladare både stora och små blir med mat i magen.
Men nej då - jag är fortfarande lika förundrad och fascinerad av det. Att med tre potatisar, några rivna morötter och en handfull köttbullar gå från ynk-gnällande femåring som INTE är hungig och INTE vill gå och vila och INTE INTE INTE och vuxen kvinna som är nära att antingen slänga ut ungen genom fönstret eller möjligen ställa ut honom på balkongen till harmoniska och snälla människor som faktiskt älskar varandra. Det är fan i mig magi!
Och det får mig att fundera på om man inte bara bort mata alla människor som bråkar. Vem orkar kriga med full mage liksom?
Mer köttbullar åt folket!