fredagsflum, faktiskt

Alla himla ok man ändå måste bära; man tycker att man är okej, men så dyker det upp ibland, jag pratade med en kompis lite idag, om föräldraroller och den egna barndomen och den skeva självkänslan och han bara "oj, det var fuckin' far from ok" när jag berättade lite gammalt skit som ligger och gror i skallen.

Mesta tiden är det ju okej.
Men så ibland dyker det upp.

Och just därför är det väl så att jag ibland njuter väldeliga av att känna mig snygg ibland. Det är väl banalt kanske men om man gick tjugonio år på jorden utan att någonsin känna sig fin eller snygg så har det fortfarande inte riktigt kommit i kapp när man är 32. Men lite. Ibland tycker jag att jag är det och då njuter jag av det. Låter det knasigt?

Jag orkar och vågar vara mig själv lite lite mer. På ett sätt. I dag skulle jag hämta barnen och så drog jag på mig ett par gamla tajta grå jeans som är lagade och lappade på knäna av svärmor flera gånger om men ändå håliga, och så en Kiss-tröja och stora solglasögon och snygga svarta kappan och gubb-ökenkängorna i svart skinn och det trassliga håret ihopsnott i en lös knut bak på skallen och så kände jag mig lite rockenrollsnygg i tio minuter. Får man göra det då? Får man tänka i en stund "damn, jag är en relativt ung och snygg mamma och mina barn är fantastiska varelser och jag har rätt bra jobb och det duger ju. Allt duger!"?

Sen kommer man hem och mår illa i magen och kraschlandar lite grann ändå. Och så blir man lite arg på sig själv för det. För att om nu allt är så bra, varför känns det inte lyckligare?
Äh, jag vet inte. Jag har en tillfällig dipp idag. En släng av någon magsjuka gör nog sitt till.

Men ibland är självuppfattningen så fel att jag tror att jag är väldigt nära nån gräns, att jag om jag bara släpper efter lite, lite grann, så kommer jag att bli arbetslös och ligga i mjukisbyxor i soffan hela dagarna, jag kommer att missköta mina barn och mig själv och aldrig mer få jobb. Så tänker jag. Att jag är fem centimeter från det. Men så ÄR det ju inte? När ska jag fatta det?
Att allt inte bara kommer att skita sig helt plötsligt?

Och jag älskar mina vänner och jag älskar interaktion och att prata och höra av mig men jag är så dålig på det. Jag är dålig på att skicka spontanbrev, jag är dålig på att maila. Jag är dålig på att skicka presenter när bebisar föds.
Är det så för alla eller är det bara för mig det är svårt att få ihop 110 % jobb med barn och hus och sånt? vänner? umgänge?
Jag städar inte huset så noga, mina barn har alltid udda strumpor, jag reagerar inte på det och ser det inte som nåt problem men andra barn kan storögt kommentera det när ungarna kommer med en simpsons-strumpa på ena foten och en grönrandig på andra.

Och igår åt vi tunnbröd till middag och idag fisk och pommes frites, inte en grönsak så långt ögat kunde nå och en halv star wars-kortlek mitt i maten och ett Gormittimonster stod på saltburken och barnen läste varsin legotidning och jag bläddrade i lokaltidningen.

Sådär ser det ju ut. Oftast jag är glad och pigg och käck liksom. Fast huset är alltid stökigt. Det verkar jag ju oftast vara oförmögen att ta hand om. Det är så många parametrar som är halvdana. Det stökiga och slarviga och min oförmåga till fokus.

Ähhhhh. Jag vet inte. Jag är trött. Jag är lite ledsen idag.
men i morgon. Då är det nog bra.

För jag har ju det så bra ju! På riktigt. Även om jag väl är otacksam ibland.