Jag har

suttit i möte med en lätt gråhårig man. Han hade lite för långt hår som tufsade sig vid öronen, glasögon på nästippen och liten kulmage. En typisk jurist i mina ögon.
När jag ställde en fråga fick jag till svar
-jag ska förklara. Efter det kom en kulsrputeharang och sen förstod jag ännu mindre.

Jag bad honom vänligt bara tala om för mig vad jag skulle göra nu. Om jag skulle göra något överhuvud taget. I slutänden tror jag att jag förstod vad jag behöver få gjort. Bouppteckningar är inte lätt...

Väl ute från mötet ringde min mäklare på mobilen. Det har varit en strid ström av visningar på mitt hus, men ingen som fastnat för det. Ett antal veckor där jag fått försöka samordna visningar med vad som fungerar för barnen och deras pappa. Nu verkar det som det blivit napp. Så nu väntar jag besked om de ska besiktiga och skriva kontrakt. Dubbelbottnat det här. Det är ju barnens pappa som hyr det. Alltså måste de flytta om 3 månader i så fall. Jobbigt för dem, men samtidigt skönt att bli av med huset.

Hade jag fått välja hade jag gärna sett att det dröjde ett tag med husförsäljningen. Har inte riktigt energi och ork till det nu, men det är bara att köra.

Min mobil ringer stup i kvarten nu för tiden. Till och med barnen har noterat det. Det är systern, mäklaren, samtal rörande brodern i en härlig soppa.

Jag vaknar vid fyra tiden varje morgon och funderar på allt som finns att fundera på. Alla kartonger i källaren, som jag inte orkar ta tag i. Eller alla tavlor som borde hängas upp. Mitt i detta skall vi få till barnens rum också, fast där gör pojken det stora jobbet. Vi måste åka och beställa tapeter och målarjobb snart bara.

På jobbet är det allmänt rörigt, urgent och panik med det mesta. Det är fan i mej otroligt att vi ska ha det så. Trött är bara förnamnet.
Har man dessutom kollegor som fullständigt ignorerar att man stängt sin dörr, för att man behöver jobba ifred. Är det liksom bara lök på laxen.


Jag vill åka till en öde stuga i skogen.
Utan telefon, tv eller dator.