När Grodan kom till världen - del1

Min sambo (han kan inte längre heta Pojken här) sitter med vår lilla Groda på bröstet inne på Neoavdelningen. Jag har för första gången på till synes en evighet smitit ut från mina sjukhuskorridorer.

Vilket kaotiskt sätt vi blev föräldrar på.
Det var natten till måndag. Jag mådde skit. Ansiktet hade svullnat upp igen. Mycket. Allt kändes jobbigt, tungt och åt helvete. Vid 2-tiden började karusellen med trycktagning som visade att blodtrycket gått upp igen. Medicinerna hjälpte inte. Dessutom hade jag fått ryckningar i kroppen som tydligen också var symptom på vidare förgiftning. Så tillslut beslöt man skicka ner mig till förlossningen för att få blodtryckssänkande dropp.
Here we go again.

Och mycket riktigt. Man gav mig dropp men sen lät man det vara. Efter några timmar skickade man upp mig igen.
- Hur många gånger ska jag fara upp och ner så här, undrade jag? Det verkar ju bara bli tätare mellan gångerna nu.
Alla nickade och jo'ade och ja'ade. Man vet liksom inte säkert, men det vore bra om det gick att skjuta på det några dagar till.

Vid 12-tiden på måndagen lämnade jag in min 6e (tror jag) kissdunk. Jag var helt slut. Slut som människa. Jag ringde min sambo och grinade i telefon. Hittills har jag tyckt det var rätt onödigt att han skulle sitta bredvid mig på sjukhuset och inte kunna göra något. Så han har försökt att jobba vidrare som vanligt... så gått han har kunnat. Men nu pallade jag inget mer.
- Kom hit, grinade jag. Det är inte panik, du behöver inte släppa allt och köra ifrån polisen. Jag är bara ledsen och uppgiven. Men idag orkar jag inte hålla mig uppe själv. Så kom när du kan.

Vid 14-tiden kom han och kröp ner i min smala säng och höll om mig.
- Man vill försöka nå v34 innan de plockar ut Grynet. Om det går. Men i alla fall några dagar till, hulkade jag.
Han strök mig över håret och höll om mig.
- Jag vet inte hur jag ska orka må så här i 7 dagar till. Det blir bara kortare och kortare stunder som jag mår bra. Och mitt svullna ansikte gör så jävla ont. Det tar musten ur mig helt.

Vi låg och pratade. Jag sov nog en stund. Sen kom en sköterska in och tog tryck. Det är vardag numera. Tryck, tryck, tryck.
Och plötsligt kom överläkaren, barnmorskan, undersköterskan.
- Vi har fått svar på din äggvita och du läcker 11.2 nu. Så nu har vi bestämt att vi förlöser dig idag. De här är här för att förbereda dig. Jag har redan kontaktat förlossningen och vi väntar bara på att få besked när vi ska köra ner dig. Några frågor?
Överläkaren pratade snabbt, kortfattat och utan några tydliga känslor.

Har man några frågor i det läget? Jag kände bara hur tårarna vällde upp från djupet av magen.
- Eh, hur... hur.. tänker ni förlösa?
Överläkaren tittade förvånat på mig.
- Med kejsarsnitt.
Sen vände hon sig om och gick. Hennes följe följde med för att hämta allt jag skulle behöva inför operation. Kvar blev Sambon och jag. Då började jag gråta så jag skakade. Både av rädsla, nevositet, ångest, lättnad, glädje och hopp. Jag kunde inte prata. Inte göra något annat än att hulka. Han höll om mig och jag tänkte "Släpp mig inte nu, då dör jag"

Sen gick allt så fort. Man kopplade in dropp. Kateter. Rakade bikinilinjen lite grann. Skickade iväg Sambon för att äta middag. Han fick inte ens valmöjligheten att säga nej.
- Nu går du och äter. Det är du som ska stå på benen och ingen vet hur lång tid du behöver göra det.
Jag fick lugnande tablett. Barnmorskan berättade lite vad som skulle hända. Men idag minns jag inte ett ord som hon sa. Vad jag tog in just då vet jag inte heller. Min Sambo hann äta middagen klart innan det var dags att rulla ner mig. Väl nere på förlossningen kom en massa människor och tittade ner på mig. Presenterade sig och berättade vad de hade där att göra. Jag bara nickade men hjärnan tog inte in så mycket.

In på operation. Ryggmärgsbedövning. Upp på operationsbordet. Fram med ett skynke. Ut med armarna. Narkoskillarna snackade på för att hålla mig och Sambon upptagna med deras snack. In kom folk. Alla sa sitt namn, jag minns inte ett. Jag kände hur man började hålla på med min mage. Ungefär så där som man gör med små barn då man leker "Baka baka kaka"
"De håller väl på och förbereder något tänkte jag"
Sen helt plötsligt hördes
Kvack. Kvack.

Jag skämtar inte. Två kvack. Så var vår lilla Groda ute. Barnmorskan försökte visa mig honom, men jag såg inget annat än ett bylte tyg. Sambon försvann med barnmorskan till ett annat rum medan man började sy ihop mig.
- Vad blev det, undrade jag?
Det var först när barnmorskan kom in igen och sa att allt såg jättebra ut med barnet jag fick veta att vi fått en pojke.

Sambon och Grodan fick åka till Neo. Jag fick sys klart och sen köras till uppvaket.

... puh...
Här skulle jag egentligen fortsätta. Men jag måste kila tillbaka. Det är dags för nytt blodtryck för mig och lite medicin.
Men nu har jag kommit så här långt i mina minnesanteckningar. Jag ska försöka få ner det sista. För gissningsvis dröjer det inte länge innan allt det här är har trillat ihop i ett enda rörigt minne.