Inte längre i karantän

Jag sitter på biblioteket på sjukhuset. Inte inne på mitt rum. Karantänen är hävd och det är en frihetskänsla utan dess like.
Sockervärderna ser ut att börja stabilisera sig, även om det kan ta en dag till eller så innan man vet säkret. Men min diabetesdoktor tyckte ändå att de ryckiga och höga värderna jag hade igår efter sprutorna de gett mig för Grynets skull inte var så farliga. Så på hela taget har min diabetes klarat sig fint trots sprutorna.

Blodtrycket hoppar lite. Men inte riktigt tillbaka till värderna som jag hade när jag lades in. Men doktorn vill inte riktigt säga när man är nöjd och tycker att jag är tillräckligt stabil i trycket för att få åka hem. Men ett par dar till tror man i alla fall, för både socker och tryck.

Det är märkliga dagar som har passerat. Idag har man sagt mig att det är torsdag. I måndags trodde jag att jag skulle få ligga här tills det var dags att förlösas. Kanske skulle de behöva göra det ganska snart, eller så kunde det dröja. Men här skulle jag ligga.
Nu tror jag att jag kommer få komma hem. I helgen eller kanske måndag. Om jag har tur. Och jag tror Grynet får stanna kvar i magen ett tag till.

Imorgon ska vi göra ännu ett ultraljud. Men det har varit planerat i 2 veckor, så det känns som vi sakta halkar tillbaka på den banan vi har varit sen nyår. Med täta kontroller, men tillbaka till en vardag. Jag är ju inte där en, men det känns så. Och måndagens kalabalik känns avlägset.

Vad det var för kräksjuka vete fan. Men den var mildare än en bakfylla if you ask me, men karantän-biten efteråt var fan hell. Att ligga på det där jäkla rummet och inte få gå ut. Ringa och be om varenda jävla sak. Och man minimerade ner antalet som hade mig att göra till 1 person per pass. I full mundering kom de in. Aldrig har jag känt mig så ... så... jag vet inte. Hittar inte ord just nu.

Men nu är jag alltså friskförklarad från vad det nu var. Och det känns som himmelriket.
Tack för alla kommentarer. Allt stöd. Alla SMS. Alla samtal. Alla som bryr sig. Alla som oroar sig och engagerar sig. Det är helt sjukt hur många det är. Tack.

Kramar.