If you don't mind

Jag ska åka norrut på jobb. Norrut på vältrafikerade vägar, hala vägar, trånga vägar. Känns inte jättekul. Men jag får med min mamma som sällskap och så stannar vi över hos släktingar vi inte har träffat på länge. Det kan nog bli bra.

Min äldsta son fyller år på lördag och förmodligen kan jag inte vara här hemma förrän efter lunch någon gång. Det låter väl fånigt men det känns ju supertråkigt. Jag vill ju vara med och uppvakta på morgonen, sjunga lite, krama honom och se honom öppna presenter. Jag skulle ha bakat tårta i går eller idag men jag har inte hunnit och nu går jag och varvar igång mig över det, att det blir ju faktiskt inte gott om man inte lägger ihop tårtan minst två dagar i förväg, ska jag be min man att baka? Nej det vill han inte, blablabla, så där går tankarna i min flipperspelshjärna.

Och så har jag lagt på mig några kilon. Sånt är alltid så trivsamt och välkommet.
Ehm. Ja, det här var alltså ett så kallat räddningsord. Sort of.