måndag igen, hur snabbt får en helg gå egentligen? och ändå tycker jag inte att det har blivit särskilt mycket gjort och det gör mig frustrerad. det står fortfarande lådor överallt i vardagsrummet, vi måste sätta upp hyllor på väggarna men vi kan inte sätta upp några hyllor för hyllorna ligger i mr S' hus som är insnöat, så insnöat att det inte går att komma i närheten av det med bil, och det har inte riktigt funnits tid att åka dit bara för att skotta. och så måste vi måla väggarna i trappan och övre hallen, det har inte varit lönt att göra det innan elektrikerna gjort sitt, men det är de nu. och innan DET är klart är det ju ingen mening med att ställa dit några bokhyllor, vilket innebär att det står lådor där med. JAG BLIR GALEN, nej det blir jag inte, men det känns lite sådär. jag hatar stök och min största fasa är att man plötsligt slutar SE det som stök, för man vänjer sig ju på något sätt. plötsligt känns det helt normalt att ha en pelare med bananlådor i varje hörn i varje rum.
i fredags kom B för att hälsa på och se hur vi hade det. B och jag har känt varandra rätt så länge, 15 år kanske, och vi har haft jätteroligt ihop och det händer fortfarande att vi har jätteroligt ihop. ibland. men ska jag vara ärlig, hade vi träffats idag så tror jag aldrig att vi hade börjat umgås överhuvudtaget. och frågan är om det är värt att hålla på att odla en sån relation.
jag tror B är lite avundsjuk på det här med mr S. jag får en känsla av att hon hellre ser att jag har en lite halvtaskig relation än att jag får vara lycklig och förälskad och ha det bra. jag tror att hon ser mig på väg bort, för hon har själv alltid gjort så, valt bort sina vänner till förmån för sin kille, och då tror hon väl att alla andra är likadana.
B är ihop med en typ som är...ja, det är för snällt att kalla honom hillbilly. jag avskyr honom, jag tycker han är lömsk och beräknande och utnyttjande och jävligt obehaglig, han jobbar svart och fuskar med bidrag och tycker att kärringar ska stå vid spisen och att man ska skicka tillbaks alla blattar där de hör hemma. jag antar (?) att han har några goda sidor också eftersom B trots allt väljer att umgås med honom, men jag har då aldrig sett några.
när B och jag började umgås med varandra så höll de på att flytta ifrån varandra. men avslutade förhållandet gjorde de aldrig, så de har fortsatt att ha ihop det under alla år. och varje gång han gjort något dumt - och det är fan OFTA - så har hon pratat om att lämna honom, göra slut. men så hittar hon alltid någon ursäkt för att inte göra det. typ att han i så fall skulle skita i deras barn. för om hon bråkar eller ställer "krav" (typ att barnen ska vara hos honom varannan helg), då straffar han barnen genom att inte träffa dom, och då straffar han indirekt henne genom att vägra ha hand om barnen när hon måste jobba. EN SÅN TYP ÄR DET.
och B:s sätt att hantera det är att hålla god min i elakt spel. men jag MÄRKER ju på henne att hon under årens lopp har börjat bli mer och mer som han. fäller halvrasistiska kommentarer utan att reflektera över det, tycker att det där med jämställdhet är mest larv, slänger ur sig skittaskiga kommentarer till höger och vänster utan att bry sig om vem hon sårar. precis som han gör, precis de sidor hos honom som hon säger sig ogilla.
och på något sätt är det ett slags skal och om man kan gräva sig genom det så finns den gamla B kvar, och när vi hittat dit kan vi ha fantastiskt roligt och fantastiska samtal där vi liksom bekräftar varandra på ett sätt som känns väldigt bra. men frågan är hur länge det dröjer innan rottrådarna från skalet börjar växa igenom alltihop. frågan är om jag har lust att gräva så värst mycket till för att få fram det här och hur mycket det gamla ska väga i förhållande till det nya. och prata om det kan vi inte, för hon blir bara förbannad.
så jag vet inte. å ena stunden känner jag att jag faktiskt inte har lust att ta en massa skit, å andra sidan känns det som att hon förmodligen har det ganska JOBBIGT och då ska man väl finnas där som vän. å tredje sidan har man väl själv något slags förbannat ansvar för sitt liv och ett val att göra det bästa av det. å fjärde sidan är det ju rätt svårt att ta sig ur ett destruktivt förhållande och då ska man väl åter finnas där som vän, äh jag vet fan inte alls.