igår var jag på massage, vilket brukar göra små underverk med min skadade och kroniskt inflammerade nacke och bröstrygg, åtminstone för stunden. men igår triggade det istället igång jordens jävla Värk, som antagligen legat på lur ett tag och väntat på ett tillfälle att få sticka fram sitt fula tryne. jag borde åkt raka vägen hem och lagt mig, men jag och P hade ju bestämt att vi skulle träffas och ta en fika, och det var så himla längesen, så jag bet ihop. huvudet dunkade så att jag mådde illa och det var antagligen den mest onödiga semla jag ätit i hela mitt liv, för den lade sig som en död klump i magen och bidrog inte till något välbefinnande. men det var i alla fall trevligt att träffa P.
P hade varit på en fest som fucking jävla ex-H också hade varit på. det var ju något av en överraskning för han, ex-H, gick ju mer eller mindre upp i rök efter att vårt förhållande hade kraschat. inte för att jag var särskilt angelägen om att komma i kontakt med honom, tvärtom, men man fick ju rapporter ändå. att han, som tidigare ständigt varit uppkopplad och inloggad och MED var offline på msn och utloggad från de communities där han brukat hänga, och han hörde inte av sig till någon. och så bara poff, fyra år senare, så dyker han upp på en fest. och var enligt P precis som han alltid varit och jag mådde ännu mer illa av att bli påmind om det. det där sättet han hade i alla sociala sammanhang där han bara tog en massa plats och pratade och skämtade och kom med kvicka och träffsäkra kommentarer och som charmade precis alla. inklusive mig, till en börja med. det där sättet som senare skulle komma att gränsa till maniskt och mer och mer påminna om en sådan där fjäderdriven mekanisk leksak som blivit för hårt uppskruvad, som snurrade och väsnades och blinkade helt hysteriskt i ett läge utan att kunna sluta. det där sättet som alla föll för och som gjorde att han fick en helt given central plats i alla sociala sammanhang, de där rollerna; bekymmerslösheten, killen som tar allting med en klackspark, det där sättet att aldrig någonsin blotta några svagheter, vilka de än månde vara, så att ingen kunde komma åt honom, det där vidriga sättet han hade att bara pladdra på och skämta bort och häva ur sig nonsensargument efter nonsensargument för att slippa lyssna, för att slippa argumentera, för att slippa ta ansvar för någonting, det där sättet han vann alla diskussioner på genom att bara fortsätta att käfta emot och käfta emot och käfta emot tills folk gav upp av ren utmattning, oavsett hur rätt de än hade.
fan, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det, jag får god lust att slå en knuten näve rätt in i det där självsäkra flinet. även om jag vet att det bara är en mask. även om jag vet att han under det där spelade självförtroendet och den där falska jag-har-inte-ett-bekymmer-i-hela-världen-attityden finns det en väldigt liten människa som har misslyckats med väldigt mycket, en bortskämd unge som har upptäckt att räkmackan har härsknat och att det inte funkar att skrika sig till saker längre.
jaja, men så länge jag slipper ha med honom att göra så bryr jag mig inte. eller jo, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på honom, det blir jag. men jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt, snarare naturligt. och jag har tillbringat så många år med att undanhålla så många känslor att jag fan i mig tänker unna mig att vara förbannat exakt så länge jag har lust.
men igår hade jag inte kraft till någonting. Värken tog över mer och mer av min uppmärksamhet och till sist fick jag åka hem och ta två citodon och gå och lägga mig. idag känner jag mig okej igen. lite seg, men det går nog över.
och kanske blir elektrikern klar idag. KANSKE alltså. den som lever får se.