Åh, det är mycket nu. Det är mycket att sätta sig in i, och ännu mer efter förra veckans befordran (eller alltså, det är lite oklart när det verkställs, och det är inte så mycket chefskap att tala om faktiskt. Mer frihet under rätt mycket ansvar, typ). Det är liksom lika bra att jag lär mig allt.
Idag har jag blivit manglad på, typ, huvudkontoret. En hel dag i entimmespass då jag fick träffa en massa nyckelpersoner, skaka hand och få långa redogörelser för hur saker fungerar. Och jag som bara gäspar så fort någon berättar saker för mig, det var en del kämpande där kan jag säga. Och mycket information till min stackars hjärna.
Men sen kan jag åka hem till min sambo. Och hörni, det är ju störtfint att vara sambo. Vi matplanerar och storhandlar, och äter frukost och middag ihop. Och jag behöver inte fixa all disk själv, och jag behöver inte städa hela lägenheten själv (jag har inte dammsugit sen jag flyttade hit tror jag) och överlag är det ju himla fint att vara två. Och soffhäng och kramar och hångel och vardagar då man glömmer bort att ha sex och till och med det är fint.
Och all kärlek och det här stabila livet får min barnlängtan att vakna så. Förut har jag mest längtat efter att bli gravid, rent fysiskt. Nu är det nog barnet jag längtar efter.
Det blir inte än. Vi ska vara tvåsamma ett tag först, och McD vill nog ha ett hus också. Och jag ska jobba lite. Och sen ska man lyckas tillverka den också.
Men sen så. Eventually.