Några dagar i föräldrahemmet har avklarats. Bra sak: att McD funkar så bra med min familj, att han tycks vara avslappnad och trivas. Och att jag ännu mer känner att det är vi, vi hör ihop, det är han och jag, alltid, forever, stjärnstopp.
Dålig sak: Imorgon åker vi ner igen, och även om jag längtar efter min egen säng och egna grejer och lite privacy så har jag ont i magen också. Jag har sett hur mina katter har sprudlat till här hos föräldrarna. I stora huset där man kan rejsa och leka och gosa och komma väl överens med deras tjocka katt. Särskilt min lillkatt som blir mobbad och injagad under soffan av McDs katter så fort hon visar sig hemma. Det har blivit lite bättre nu när vi flyttat på riktigt, men skillnaden är så stor märker jag nu att jag har riktig ångest över att behöva ta med henne tillbaka dit.
Tanken finns förstås att kanske måste hon flytta, kanske kan jag övertala mina föräldrar att låta henne bo här (och inte låta henne bli utekatt om hon inte vill - hon gillar inte ute så mycket). Men JAG är inte redo för det. Min fina lillkatt, du ska ju bo hos mig och vara glad och nyfiken och gostrampa på min mage om morgnarna.