November och lite mer

Det känns som att jag beklagat mig och skyllt på den där ordbristen så länge nu. jag är less på både skrivblockeringen och att förklara min tystnad med den. Men ändå är den kvar.

Det känns symtomatiskt för det mesta i min tillvaro. Jag är så jävla less på all dysfunktionalitet men kommer inte förbi den. jag är trött på att ständigt oroa mig och vänta på nästa stora smäll. jag är less på att vara på dåligt humör och att bli smittad av andras dåliga humör.

Jag är så in i själen trött på mig själv att kunde jag skulle jag kliva ur mitt skinn utan mer än kanske en sekunds tvekan.
För jag är ändå en väldigt velig person.

Även om jag är rätt less på det med.