I swim through dirt

Jag önskar att jag kunde skriva lite mer. Skriva av mig lite. Men det gör jag inte. Det går inte riktigt någonstans. I stället tuggar jag. Om jobb och musik och vänner. Om barnen. Och så upprätthåller man någon slags fasad. Så fortgår livet. Man hoppas att saker och ting ska gå över. Eller snarare: komma tillbaka. Att saker ska komma tillbaka.
Det känns ibland som om jag går och väntar. På att saker ska hända. Börja kännas. Det finns tillfälliga förströelser såsom roliga events och roliga nya människor att bli kompis med och skojiga jobb och bra beröm här och där. De är inte att förakta. Det är jättebra, jätteviktigt.

Men känslan.

....

Och mitt i det här går jag omkring och känner mig som en usel människa. Tappar självrespekt. Litar inte riktigt på vad jag själv tänker och känner. Tänker att om jag bara skärper mig lite så blir det bra!

Men jag orkar inte skärpa mig. Jag orkar inte ta itu med saker, jag orkar inte se fram emot jul, jag orkar inte planera saker.

Rädsla: att jag är född sån här. Född att aldrig vara nöjd. Jämt spana runt nästa krök; hoppas på något roligt där. Är jag en quitter? Är jag kanske sån? Ständigt missnöjd, kritisk? En sådan som inte fattar hur jävla bra hon har det - bortskämda människa - om inte det där braiga hoppar upp och biter henne i näsan, typ? Jag kanske bara gnällgnällgnäller.

Samtidigt. Känslan.