El Caporal

Nu snurrar det sådär lite fort igen. Roliga grejer på gång. Hoppas och tror jag. Åker bil lite hit och dit. Kastar mig mellan möten. Igår såg jag mina egna foton i ett bildspel på en scen som femhundra personer tittade på. Det var lite coolt. Det värmer skönt ibland. Att känna "damn, jag har gjort det här och det ser ju himla fint ut!".

Och mina barn då! Ack. En långhårig femåring och en korthårig snart åttaåring. I dag var det lite gnöligt, femåringen somnade i bilen på väg hem från dagis. Sen vinglade han in och la sig på hallgolvet och sov lite. Vaknade, var sur och arg, skrek "kan man få lite hjälp här???" där han låg med tjockkläderna på sin trötta kropp.
Så jag satte på käcka "Summer nights", från Grease ni vet, och tog några dansmoves ut i hallen och hjälpte honom av med kläderna under dans.
"Åhå, avklädningsdans!" sa han och dansade han också. Sen fick jag en puss och en kram och så dansade vi lite till.

När jag skulle åka till yogan sa jag hejdå till de tre gossarna som satt och åt pannkakor vid köksbordet.
Precis när jag hade stängt dörren kom sjuåringen efter mig, öppnade dörren, hytte lite med fingret och sa "hörrudu! det där är MIN mössa ju!" och pekade på min skalle.
"ja, men får jag låna den?" sa jag.
"okej" sa han och sken som en sol. Sen fick jag en puss.
"jag hade lite socker på läpparna nu!" sa han.
"gott!" sa jag och log.

Sen stängdes dörren igen och jag gick mot bilen. Ytterdörren öppnades åter och där stod han och ropade
"mamma! du glömde yogamattan!".

Och ja. Pojken är väldigt lik sin far utseendemässigt. Och på en del andra sätt också förstås. Men det här skarpögda, känslan för detaljer. Att ens se en yogamatta i en hall som är full av tjugo jackor och hundra par skor! Han bara såg den och tänkte på mig. Det har han efter mig, minsann. Eller rättare sagt: på den fronten är vi lika. Samma lite hudlösa känslighet har vi också. Grymt luktsinne. Nästintill fotografiskt minne ibland. Envisa och med ett humör som kan blixtra till...

Min pojk och jag. Ojojoj. Och när de unisont stämmer upp i sång ibland är det så vackert att jag grinar en tår. Det allra finaste som finns, det är mina barn.

Men i morgon ska jag på fint möte. Tror jag.