Inatt lyckades jag iaf sova, och kunde andas genom näsan ända fram till femsnåret. Det är en stor förbättring, igår natt vaknade jag typ halv tolv med panik. Sen att jag drömde mardröm är väl en annan sak.
När jag vaknade kände jag mig så bra att det kändes dumt att vara hemma, men sen insåg jag att klockan var halv åtta, och att jag ändå inte skulle hinna till jobbet i tid, så jag slog bort tanken. Vilket kanske var lite tur, för jag är fortfarande helt genomförkyld. Idag blir iaf sista dagen hemma, jag börjar bli rätt uttråkad och sugen på att sätta händerna i jobbhögarna på mitt skrivbord. Jag har ändå varit därifrån i sammanlagt 8 dagar, så jag lär ha att göra.
Imorgon kväll har vi ett jätteviktigt och roligt körrep, och jag börjar inse att loppet nog är kört för mig. Jag kommer inte orka dels jobba hela dagen imorgon och sen ha en lång och intensiv körkväll på det. Jag hostar inte så mycket nu, men det är på gång, och lär bli värre när jag börjar prata om dagarna också. Det känns ordentligt kymigt, för vi ska sjunga i kvartetter och i min stämma är vi bara 5 stycken (av ca 50 i hela kören) så mitt bortfall kommer ju märkas. Jag har dragit ut på att maila ansvariga, men jag får nog ta och göra det nu.
Annars drömmer jag mest om samboliv.