Tack för tummar, nu är det bara att hoppas att de funkade. Jag var lagom snygg i grå utställd kjol, pimpade gamla stövlar och omlottkofta. Och så dålig hårdag att till och med McD påpekade att jag såg lite konstig ut. Förstås. Men jag intalade mig själv att jag inte lär få jobbet för att jag är snygg i håret, och åkte. Fem trevliga mil i bil med vindkraftverk till höger och vänster, innan jag landade i den lilla staden vid Vätterns strand 40 minuter innan utsatt tid (förstås). Så jag gick till rådhuskafét för en kopp kaffe och en halv fralla, och gick en liten promenad ner till vattnet. Sen var det intervjudags.
Det gick... hyfsat. Tror jag. Jag drabbades inte av tunghäftan från förra intervjun jag var på, men det finns förstås massor av saker jag skulle kunnat säga. Och jag gick i en fälla vid en kuggfråga, men jag hoppas att jag räddade situationen hjälpligt i alla fall. Mitt största problem är nog att jag själv blir så vansinnigt självkritisk efteråt... sänk kraven, mänska! Fast är det inte konstigt att man kan bli anställd på en heltidstjänst efter en enda liten intervju på en timme? Jag kan ju bara säga en liten bråkdel om vem jag är, till människor som jag ska arbeta med i ett helt år framöver, om det skulle bli så. Vi får se om tre veckor.
Nå, jag åkte hem. Nojorna började släppa. Jag har hängt framför internet. Mitt tåg går vid sex ikväll och jag övertalade McD att sluta lite tidigare, lockade med sänghalmsaction. Fast nu började jag få väldigt ont i mina bihålor, och kroppen värker lite, det gör den. Och lite varm är jag allt. Karln säger att han är tjock i halsen. Förhelvete kroppen, reträtt!