Idag är jag trött, och less, och känner mig dålig på vad jag gör. Och längtar härifrån. Mentalt har jag redan flyttat och bytt jobb, förstås. Men än är det några månader kvar till realiteten och jag måste ta mig igenom den här ständiga huvudvärken, jag måste ringa hyresvärden och fråga efter någon städfirma de rekommenderar (vägra flyttstäda), jag måste vara kreativ och duktig på mitt jobb. Jag vill bara ha lov.
Nästa måndag ska jag på en jobbintervju, och på eftermiddagen ska vi försöka få till en träff med banken, bara för att få lite proffsperspektiv på vår ekonomi och hur mycket det går att låna. Och ikväll kommer det en mäklare och kollar på McDs lägenhet, för nån sorts värdering.
När jag listar upp det såhär känns det lite läskigt och stort. Men annars känns det bara bra. Stort, men bra, och rätt.
Men jag saknar mina vänner, mina riktiga gamla vänner, som jag har tappat till så hög grad under det dryga året jag bott långt ifrån dem. Och vi ses aldrig, eftersom mina helger är upptagna av McD. Han brukar skoja om att jag bara vill flytta ihop så jag kan åka bort, men lite i det ligger det ju. Om vi bor ihop behöver vi inte ägna varje sekund av helgerna åt varandra, och jag kan åka iväg ett par dagar utan att behöva fixa kattvakt.
Jag är bara lite rädd att jag hinner förlora de där gamla vännerna innan det är dags, att det redan är försent. Det är inte bara jag som är usel på att höra av mig. Jag gör det jag måste, jag satsar allt jag har på det här förhållandet. Jag har väntat och väntat och när jag väl hittade dit måste jag göra såhär, för det är vad jag vill ha.
Jag bara hoppas att offren inte blir för stora, eller permanenta.