I let the days go by

Vecka fylld av kor, städning (med hjälp av våra mödrar; min mamma städade badrummet och svärmor putsade fönster) och inte så mycket jobb. Och balansen är så SVÅR ibland. Antingen är det för mycket jobb eller så är det för lite och så får jag dåligt samvete och känner mig tokstressad. På plussidan finns mer familjeumgänge. Mina söner är så fantastiska, så bäst, så ljuvliga. Roliga, starka, humoristiska. Som femåringen som varje natt när han kommer in till oss säger något. Som "godkväll!" med munter röst, sen somnar han. Någon gång vaknade han mellan oss och sjöng gamla Ebba Grön-låten 800 grader "mamma pappa varför är det så KALLLLT?". När vi var i badrummet och hängde tvätt häromdagen kom han inrusande, gjorde nån slags breakdance på golvet och avslutade med musikalpose, på knä, med armarna upp i luften och skrek "DANS!".

Sjuåringen läser rätt flytande och visar stora bokslukartendenser, vilket jag förstås ÄLSKAR. Han nappar åt sig det som finns i närheten och läser, på toa läser han tidningen Filter om kyrkoplundringar och på kvällarna går han och lägger sig tidigt bara för att få lyssna på cd-bok.

I lördags: nya vänner här på fika. De bor en halvmil bort, vi har många gemensamma beröringspunkter och intressen, de verkar smarta och roliga och ja, det känns himla bra. Hoppas att det känslan är ömsesidig.

Igår åkte Flake och jag till Stockholm och såg Green Day. Fantastiskt roligt. I dag är jag trött och är seg i kroppen och knoppen men nu måste jag kasta mig in i duschen för att sen åka till stan och göra ett litet jobb.