Min sjuåring är klippt, efter bråk och tårar och tjafs. Nu är nacken sådär luddig och det tjocka vågiga fina men ack så toviga håret är bortspolat. Men hår är hår - det kommer nytt.
Efter bråkiga dagar satt han så i soffan och såg stor och liten ut på en och samma gång, och jag stekte pannkakor och barnen tittade på bolibompa. Och så tänkte jag "äh" och bar in maten till dem, i vardagsrummet, varsin tallrik med pannkakor på.
Sjuåringen tittade upp på mig, med stora ögon "men? får vi äta FRAMFÖR tv:n??? ÅÅÅÅH, tack mamma!" och han var så gullig. Vi är förvisso en slarvig familj men måltider äts aldrig framför tv:n, möjligen snacks och godis. Inte mat. Så det var en sällan skådad lyx som nu uppenbarade sig framför dem och de satt där och jag drog bordet närmare soffan och svepte om dem ett täcke och så var de så gulliga. Sen satte jag mig nära sjuåringen och gosade, klappade och sniffade på honom. Och så grät jag några hemliga tårar eftersom han är så fin. Min älskade, förstfödde. Det blir inte lika mycket gos längre, med en stor sjuåring, och det kanske är jag som är dålig på det, men nu blev det gosa av och jag sa "det bästa mammor vet, är att pussa sina gossar i deras mjuka nackar" och så satt vi så ett tag och femåringen som har varit extrempappig på sistone kom och placerade sig i mitt knä och var klängig. Himla fina kids om jag får säga det själv.
Sen åkte jag till yogan och kände mig rätt kass med min glappa, överrörliga kropp och känsliga nacke. Men någon gång kanske. Jag fick i alla fall till Darth Vader-andningen hyfsat, i små stunder.
Och igår till idag hann jag med en liten Stockholmstur som inbegrep jobb, trehundra foton, lite champagne, fina prat, en cykeltur (jag åkte bakpå) längs Strandvägen. Och sen en social tågtur hem också. Nu är jag hemma. I morgon: mer jobb. tadaaaa.