jamen det är så jävla jobbigt när någon som står en så nära trampar rakt in i öppna sår, när man inser hur sårbar man är. när man börjar tänka att murarna som rämnat och plockats bort bit för bit kanske fyllde någon jävla funktion i alla fall, att det var bättre att vara kall och hård och osårbar. och ångesten vilar som en tyngd som verkar omöjlig att bära, och luften räcker inte till och mest av allt vill jag gråta, nej mest av allt vill jag skada mig själv på något sätt för det är fan det enda sätt jag har lärt mig att kanalisera känslor på. och jag har lärt mig låta bli, oftast, men jag har inget bättre alternativ annat än stänga av och försvinna, jag drunknar i det här.
men vi pratar fastän det gör ont, vi lirkar oss fram i det jobbiga, vadar tungt genom slam och dy och kommer till slut upp på land. och vi är bara människor med människors fel och brister, men vi lägger saker tillrätta och det blir bra; solen bryter fram genom svarta moln, jag fyller lungorna med luft och andas och nu går vi vidare, framåt, lite starkare än förut.