Jag tar en promenad i det ljumma sommarregnet, bara jag och min musik. Tyst och stilla, jag tittar på hus och jag funderar på vad det är som tynger i bröstet på mig egentligen. Om det är PMS, brist på ensamtid, semesterstress eller något helt annat? Jag vet inte ens riktigt vad det är, men jag har en känsla av att hålla tillbaka, av att kämpa emot något.
Men vi har umgåtts nästan konstant i 9 dagar nu, McD och jag. Och det är klart det sliter. Det är ljuvligt också mellan varven, nästan jämt.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här med semester, och det tillfälliga samboskapet. Hur man tar sig an det på bästa sätt.
Idag var det mini-falling down på Ica Nazi. Jag sa "ska vi äta sallad ikväll?" och Mcd sa "Ja!" och sen menade jag pastasallad och han grönsallad och jag ville ju inte ha grönsallad och han ville ju inte ha pastasallad. Och jag var trött och hungrig och sockerlåg och herregud vad svårt det blir då. Vi åt hamburgare istället.