jamen jag tror jag blir GALEN. allvarligt alltså, jag står inte ut med praktikanterna från helvetet. den ena har en förmåga att bara ställa sig och GLO när man jobbar. jag tycker det är sjukt störande när folk bara står och GLOR på en, men jag försökte tänka att h*n förstås var nyfiken, så i början var jag pedagogisk och förklarade vad jag gjorde och varför. men nu ger jag fan i det för h*n är ändå inte intresserad. det enda h*n är intresserad av är att stå och dösnacka om väder och vind och ursäkta mig, men jag har inte tiiiiiiid med det. eller det har jag väl kanske, men jag har inte LUST, jag har inget intresse av det, jag skiter i vad h*n har att säga. och människan FATTAR ju inte heller. alltså, jag är kanske inte världens mest socialt kompetenta människa, men om jag upprepade gånger hade försökt få igång ett samtal med en person som stod med ryggen mot mig och höll på med något och var helt uppslukad av det och bara svarade enstavigt, eller satt med ryggen mot mig och skrev ett mail och också bara svarade enstavigt och inte på något sätt bidrog till att föra samtalet vidare, då hade jag fan FATTAT att den här personen har inte tid eller lust att prata just nu. då hade jag gått därifrån, faktiskt. men praktikanten från helvetet GÖR inte det. igår satt h*n på ett avlastningsbord på mitt rum och illglodde på min rygg när jag satt och sparade filer i pdf-format. I EN HALVTIMME. utan att säga ett ord, och jag sa inte heller något. jag lovar, så rolig är inte den administrativa delen av mitt jobb att den behöver publik.
och jaadå, det är väl bara att säga till, men hur det än är så drar man sig ju lite för det. för vad ska man egentligen säga? ursäkta, men jag tycker inte om att du står och tittar på mig när jag jobbar? ursäkta, men jag har inte tid att prata med just dig? ursäkta, men jag tycker inte om att du bara går in och sätter dig på mitt rum? ursäkta, men jag är inte intresserad av dig och ditt liv? inget av det här känns riktigt bra för vår arbetsplats är så liten och man måste vara rädd om stämningen på jobbet. å andra sidan känner jag mig färdig att explodera av irritation vilken sekund som helst och JAG då, ska inte mitt välbefinnande och min stämning räknas?
och ja, jag erkänner, jag är världens mest oempatiska människa för jag står inte ut med folk som inte är på samma våglängd som jag själv. eller jo, när de FATTAR att de inte är det, för då kan man hålla sig på varsin kant och bara precis beröra det man råkar ha gemensamt. men folk som inte fattar, som klampar rätt in i ens personliga integritet och vill bli ens bästis, det står jag inte ut med.
och precis när jag skrivit detta kom h*n in på mitt rum, ställde sig helt ogenerat 20 centimeter från mig och började rota bland papper som låg på mitt skrivbord. bland MINA papper som h*n inte har ett dugg med att göra varken jobbmässigt eller annars. menvadfan, GÖR man så?