finland

Ja men så här då:
Det var midsommar och den var lugn och familjär och sen på söndagen flög jag och min man till Helsingfors. Det var fint, vi åt på Zetor, en tokrestaurang som ägs av Leningrad cowboys, jag åt blinier, sen gick vi runt stan ett tag och kroknade sedan på hotellet. Mannen fick någon märklig jättejobbig huvudvärk och vi drog för gardinerna och tittade på Notting Hill på finsk tv och jag läste i min bok av Siri Hustvedt.

Mannen somnade och jag som sällan grinar åt böcker grät över den här. När jag är borta en kortis längtar jag heller inte hem så ofta, men nu satt jag där i sängen och grät för boken och saknade mina barn och mannen sov, det var mörkt, boken var ledsam, jag grät och tänkte att "vad gör jag här?" och att jag hellre skulle vara hemma hos mina barn, med deras tunna armar lindade omkring min hals, min näsa i deras nackgropar, mina armar om deras små ryggar. Och så tänkte jag på det här att det ibland är så svårt att närma sig den man borde vara allra närmast, den man borde känna allra mest. Att det är svårt att blotta sig, säga saker, bryta mönster. Det var en jobbig kväll, den där söndagen.

Men sen var det måndag och huvudvärken var borta och solen sken och vi köpte körsbär i lösvikt på salutorget och tog en båttur och satt i en park och drack gin och tonic på burk. Vi hann med en spårvagnstur också och jag rökte ett par cigariller och vi gick omkring och kikade på alla fantastiska hus. Och vi gick på restaurang och pub och vanliga mataffärer och drack kaffe på gayklubb och köpte Aavikkos senaste skiva på Stupido Shop.

Så jo. Det var en fin semester även om söndagkvällen var ett ångestbad. Vi hann sova ordentligt, äta godis, prata en del, LÄSA en massa och vända näsorna mot solen. Och så kom vi hem till de fina barnen och kände oss lite utvilade.