Som ett extra vardagsrum

Käraste vännen är stammis på ett par fik här i stan. Jag var med honom där ett varv igår och såg hur alla hade saknat honom när han varit på semester en vecka. Jag hänger liksom med på ett hörn av bara farten, och det är jättemysigt. Varje gång jag kommer är det som gamla TV-serien Cheers - where everybody knows your name.

Det är nåt visst med att gå in på ett fik och inte hinna säja nåt förrän det står en dubbel espresso på bordet.

Jag kan sakna det hemma i småstaden. Kafe-kulturen. Att kunna hänga i en fåtölj med en kopp kaffe och en bok hela förmiddagen och ha sällskap men ändå få vara ifred med sina tankar.

Jag jobbar som bäst på fik, faktiskt. När jag får läsa in mej på saker och sitta och klura i en helt kravfri miljö med bekväm ljudkuliss. Fast om jag säjer det på jobbet tror dom inte jag är klok.