Mormor och morfar.

Egentligen skulle jag skriva om den stundande Italien-resan. Men Corns text om farmor får mig att trilla tillbaka på Memory Lane.

Jag växte upp med en väldigt närvarande mormor och morfar. Farmor och farfar har aldrig funnits. Farfar var död innan jag föddes och farmor dog straxt efter jag hade lärt mig gå.
Men mormor och morfar var ständigt närvarande element i mitt liv.

Våra helger, somrar och storhelger spenderades oftast på landet. En stuga utanför Stockholm som på den tiden ägdes av mormor och morfar men brukades av alla. De var alltid där. Vi var där. Och i några år där i början var mammas bröder med familjer också där. Men de försvann i slutet av 70-talet till sina egna sommarställen.
Men vi hängde kvar. Hos mormor och morfar.

Mormor var den där bullbakande husmodern som var rund, mjuk och luktade sött. Det var i hennes knä jag kröp upp och somnade. Mormor var kanske inte den där tokroliga tanten som man lekte lekar med. Hon höll till i köket. Bakade. Saftade. Syltade. Städade. Plockade. Fixade. Trixade. Lagade mat.
Men det var också hon som kom hem med egengjorda dörrskyltar till oss. Pandurosatser där hon limmat bokstäver och blommor. Åh, vad jag tyckte henns dörrskylt till mitt rum var fin. Det var också hon som kom med pysselsaker som vi fick hålla på med. Eller berättade historier från när mormor och morfar var unga. När morfar var till sjöss under kriget. Mormor var dit jag sökte mig när jag var ledsen. Hon var klippan att luta sig mot. Hon var lugnet när mamma var stormen.
Tyvärr dog hon redan 89, då jag var 14 år. Så mina minnen är ett barns minnen. Jag har aldrig omvärderat henne utifrån en vuxens syn, vilket gör att hon på många sätt är lite konturslös. Sånt som jag idag förhör mamma om.
Varför flyttade mormor till Stockholm?
Vad var hon för kvinna? Vad var hennes starka åsikter och ställningstaganden? Vad slogs hon för?
Mormor för mig är den mjuka tanten som luktade sött. Mamma målar upp en stark kvinna, som visste om sitt egenvärde. Som ställde kvar. Både på sig själv, sin omgivning och samhället. Som inte nöjde sig med lotten livet gett henne. Som vägrade böja sig och bli piga till storbonden. Som åkte till Stockholm för att få andra förutsättningar och möjligheter. Som lämnade Dalarna när alla andra stannade kvar.

Min barndoms morfar var en man med kammen i bröstfickan. Så fort hans korpsvarta hår inte låg perfekt bakåtslickat så kom kammen upp och det rättades till. Hans snusdosor i kylen där snuset sen flyttades över till en silverdosa. Den elektriska rakapparaten som han använde varje dag. Min morfar var aldrig orakad. Morfar körde en blå Saab. Lärde oss äta pizza med händerna. Och på somrarna hade han gjort sig egna knäskydd av tvättsvampar som han använde när han gick på alla fyra och rensade ogräs i grönsakslandet. Han sålde rensningsjobb till oss ungar för 50 öre. Och jag älskade att hänga runt morfars ben.

Morfar och jag hade en egen padda. På kvällarna brukade den sitta i springan mellan väggen och trappan på baksidan på landet. När jag var färdig för natten smög jag fram till morfar och undrade om vi inte skulle gå och titta på gordan. Vi satte på oss stövlar och morfar tog med sig ficklampan. Så lös han in där i hörnet och vi båda förundrades hur fin hon var där hon satt. Morfar hjälpte mig att plocka fram henne och så höll jag henne. Visade upp henne stolt för alla som ville se. Det var bara morfar och jag som gillade grodan (som var en padda). Min syster skrek i högan sky varje gång jag kom dragandes med grodan. Efter en stund släppte vi tillbaka henne till sin plats. Morfar berättade att hon satt där och fångade insekter och åt maskar. Jag lyssnade med stora öron och runda intresserade ögon. Han berättade om hennes barn hon la borta i kärret.
Morfar och jag grävde efter maskar. Ibland kunde vi gå bort till komposten och bara ta ett spadtag och titta på maskarna. Hur de sökte sig ner i jorden. Morfar berättade att maskar i kompost och jord är bra att ha. Jag sa att maskar var det bästa jag visste.
Ibland grävde han fram maskar som vi la i en burk och så gick vi ner till bryggan och metade. Morfar och jag skulle ha en biodling ihop. Det berodde på att honung var det bästa jag visste. Och mamma och pappa sa att vi ungar fick inga husdjur. Men bin är inga husdjur. Dessutom gör de honung. När man 6 år gammal är en biodling med sin morfar en fullt möjlig framtidsplan.
Morfar levde till 2003. När jag flyttade tillbaka till Stockholm 2000 hade morfar blivit ensam igen. En ensamhet han gjorde väldigt lite att komma ifrån. Så jag brukade kliva av i Solna på väg hem från jobbet. Gå på ICA och köpa mat. Så lagade jag middag till oss båda. Ibland blev det en sväng förbi Systembolaget och köpa en dunk vin. Varje gång jag kom hem med matkassarna sprang morfar och hämtade plånboken. Hur mycket hade det kostat? Jag skrattade och sa "Men morfar, har du glömt bort. Du betalade förra gången, den här gången betalar ju jag vår middag"
Jag sa det varje gång. Morfar var lite glömsk och kunde inte säkert säga vem som betalade förra gången. Men vinet fick jag inte betala.
Jag skickade vykort till honom när jag var ute och reste. Han var den enda som fick något. Resten fick mail. Men morfar fick alltid ett vykort i posten. När vi rensade ut hans lägenhet hittade jag dem i en kartong bland alla andra vykort han fick. Jag hittade också en massa mail som mamma printat ut och postat hem till honom från mina resor. Jag burkar gärna skicka resehistorier hem till familj och vänner. Mamma hade postat dem alla till morfar. Han hade sparat varenda ett. Han hade suttit där och ritat dit prickar över de o och a'n som var å, ä och ö i mina mail.

Det är en av de saker jag kan få så där hårda hugg i magen av när jag tänker på att själv skaffa barn. Att jag egentligen har väntat alldeles för länge. Visst, jag har väl inte haft en faders-kandidat egentligen. Så kanske är det inte så mycket jag kunnat göra något åt. Men ändå. När (om) jag får barn kommer nog mina föräldrar finnas kvar. Men inte för alltid. Och definitivt inte tills mitt/mina barn är vuxna. De kommer inte få en mormor och morfar kopplat till så otroligt många minnen som jag har till mina.
Min lillasyster var 9 år när mormor dog. Det är jättestor skillnad hur mycket minnen vi har av mormor. Mormor är så otroligt mycket mer diffus för syster än för mig och vår storasyster.
Nåja, man kan inte ändra på dessa saker. Men ibland tänker jag att det där med att skaffa barn sent, har sina nackdelar.