Turbulens

i min värld. Precis som jag anat kom information om våra jobb igår. Vi får flera käcka alternativ. Frys lönerna och arbetstidsförkortning med 20% och sänkt lön,
eller varsla 8-9 personer till.

Och givetvis måste vi tänka på vad som är bäst för företaget, vilket vår VD så fint påpekade. Visst, det är sant. Jag vet att det som är bra för företaget är oftast bra för de anställda. Men man kan inte alltid kräva 125% i insats av sina anställda och tro att det fungerar i längden. Det gör det inte. Batterierna tar slut.

Den största fasan för mig som ensamstående mamma med hus, 2 barn och hund är givetvis ekonomin. Det är frågan om det går att fixa om det blir arbetstidsförkortning. Hej då semester, den första vi skulle åkt på sen jag separerade. För om man som jag inte har cigaretter, tidningsprenumerationer eller annan lyx att dra in på. Vad ska man då dra in på? Jo jag vet, mat, frisör och tandläkare. Man kan också förhandla bort amorteringar på sina lån.

Och ja, jag målar fan på väggen. För det går inte att tänka att detta tar jag tag i sen i oktober, när det ska verkställas. Ska jag överleva vintern måste jag göra något NU.

Det som slår mig är att när privatlivet är kasst så går det bra på jobbet. Nu är privatlivet helt fantastiskt. Jobbet suger.
Livets ironi.

Fast inget är så illa att det inte kan bli värre ;)