Jag älskar... jisses.

Det är märkligt hur krånglig vägen till kärleken är för mig. Jag förstår inte varför jag har så många spärrar, så mycket försvar, så oerhört svårt att låsa upp hjärtat.

Jag växte inte upp på en plats där kärlek inte var en självklarhet. Jag växte inte upp i en miljö där inte jag var en självklarhet. Jag har inte blivit riktigt sviken. Även om jag har min beskärda del av misslyckade förhållanden så har jag aldrig varit med någon tvättäkta skitstövel som trasat sönder min tro på mänskligheten. Ändå är mitt hjärta instängt i en järnask där nyckelhålet är svårt att hitta.

Det går inte att låsa upp det med att vrida nyckeln. Det måste lirkas och luras. Trixas och knixas. Som om det inte vore nog gör mina försvarsmekanismer vad de kan för att jag inte ska ta några risker. En av de stora mekansimerna är att jag letar fel. Löjligt små detaljer får växa sig gigantiska och tillslut är de en dealbreaker.
Pojkvännen låg risigit till där i vintras. När hjärtat var slutet och felen fick all plats.

Jag störde mig på:
- Hur han står och väntar på mig. Hur han i samma sekund han får syn på mig ställer sig med ena benet ut i sidan, lägger huvudet på sne och ler gulligt.
- Hör irritationsfaktor -

- Hur han ibland när han pratar ändrar käken eller nåt så att han börjar prata längst fram i munnen. Det är inte så att han börjar läspa, prata bäbisspråk eller egenligen något alls... det är bara något som inte är som vanligt och vips så stör jag mig och hakar upp mig på det.

- Hur han undviker att titta på mig när jag går naken i lägenheten. Jag får för mig att han blir generad och det gör att jag känner mig vulgär.

Sen har jag även försökt störa mig på
- Att han snarkar
- Att han inte läser böcker
- Att han verkar vara en person som inte riktigt tycker det är kul att umgås med familjen. Vare sig det är min familj eller hans.

Jag har försökt, men har inte riktigt lyckas störa mig på dessa saker.
Men ni ser, det är ju ganska absurda saker jag letar fram och gör till stora hinder.

Så jag är så sanslöst imponerad och tacksam att pojkvännen inte har låtit sig stötas bort. Inte brytt sig om mina aviga stunder. Långsamt har han lirkat. Trixat. Tagit varje obevakat tillfälle. Och vunnit mark.
Jag kan inte ens säga när det hände. En dag bara upptäcker jag att jag älskar honom. Inte att jag vill, utan verkligen gör det. Och när jag upptäcker det inser jag att jag har gjort det ett tag. Hjärtatat har öppnats långsamt långsamt. Men nu står dörren öppen och han har klivit in.

Det spelar ingen roll hur han lägger huvudet på sned. Jag vill ändå bara kyssa honom och komma nära.
Det spelar ingen roll hur han pratar. Jag ser det inte ens längre.
Jag springer runt naken i hans närvaro och känner mig inte det minsta vulgär. Vill jag ha hans blickar och inte får det så får han mig i knät. Och han verkar inte det minsta missnöjd.

Även när han ligger så nära det går vill jag att han ska komma närmre. När vi fångas i ett gemensamt frisläppt skratt håller hjärtat på att brista av lycka. Jag är med honom varje dag och ändå vill jag bara vara mer. I min garderob är det alldeles tomt på lik. Det finns ingen från mitt förflutna som tar anspråk på mina känslor eller tankar. Det finns inga affärer som saknar avslut. Han har trollat bort dem allihop.

Om några veckor åker vi på vår första resa. Och istället för att känna mig orolig så längtar jag helhjärtat.
Jag sitter inte och väntar på att han ska göra mig besviken. Jag håller inte koll på vem som ringde vem. Om han någon gång missar att göra något han lovat så finns det ingen röst i mitt huvudet som gnäller "Jag visste det, vad var det jag sa?"
Jag lägger inte energi likt ett kärnkraftverk på att fundera eller tolka "vad vill han", "vad menar han", "hur tänker han".
Jag lägger ingen energi på att försöka anpassa mig till vad jag tror att han vill ha.

Jag älskar honom. På allvar.
Hur nu det gick till.