Älskade stora unge

Jag har så svårt att fatta att min älskade systerdotter - favoriten bland syskonbarnen - blivit stor. Det lilla knasiga mellanbarnet är vuxen och pluggar utomlands och klarar sig galant på egen hand. Hon som gick vilse på Söder för bara ett par år sen (hon ringde mig och var vilse, visade sig att hon gått förbi mitt hus och tagit sig in i ett hus längre upp på gatan med samma portkod) rör sig numera fram och tillbaks i London utan att tappa bort sig.

Hon, det där yrvädret som alltid har femtiotolv saker på gång och påbörjar en mening innan hon avslutat en annan har blivit en vuxen människa som faktiskt ruvar på en massa reflektioner. Idag har hon frågat mig en massa saker om sin pappa, han som försvann ur hennes liv innan hon börjat skolan, med orden "du kände honom längre än vad jag gjorde".
Sant, och så tragiskt. Och det jag minns är ju filtrerat med de ögon jag hade då, en tonåring som först ser sin syster bli vuxen och bitter alldeles för tidigt, sen en ung vuxen som hade för fullt upp med sitt eget liv för att riktigt reflektera över vad som hände i systerns liv. Men ändå en annan och kanske bättre minnesbild än förskolebarnets.

vi pratade bonusföräldrar ur varsitt perspektiv. jag minns att jag försökte det för fem år sen eller nåt, då var det hopplöst och syrrans nya karl var dum i huvudet och orättvis och favoriserade lillasyster. Idag ser hon att han inte haft det lätt i deras familj, att de inte varit rättvisa mot honom. jag tvivlar på att hon kommer ge honom nåt erkännande än på många år, men för mig som sitter i lite samma sits som honom (om än med bara ett barn istället för tre, och ett som dessutom var så liten att han inte minns annat än att jag funnits här) känns det bra på nåt vis.

Jäkla unge att växa upp och bli vuxen sådär.
Men vilken fantasisk vuxen hon håller på att bli.