Världen är större än du.

Vi satt och pratade så som vänner gör. Hon berättar om sina rädslor att inte räcka till, känslan att vara värdelös och demonerna som rider henne att vara perfekt.
Min bristande empati räcker inte till att ens förstå.

Jag har ingen aning om vart på kartan jag står vare sig när det gäller självförtroende eller självkänsla. Gissningsvis är jag superstark på båda fronter i vissa lägen, och har djupa hål i andra. Men jag fattar inte denna tillsynes totala brist på självkänsla. Och det är inte bara hos henne den verkar vara puts väck. Hela samhället bara vimlar av människor med självkänsla = 0.

Jag är ju som sagt inte utrustad med massor av empati, så jag ber om ursäkt för mina kanske okänsliga uttalanden nu. Men jag fattar det inte. Jag fattar inte vad det är för saker som människor skäms för. Vad det är människor känner sig otillräckliga kring. För det är ju tusan kring precis vad som helst. Och det verkar inte spela någon roll om nästan alla andra är precis likadana. Man är tydligen ändå värdelös.

Det händer att jag tänker
- Hur egocentrerad kan man vara?
För ibland kan jag tycka att det är vad det handlar om. Det är inte längre att se sig själv i ett större sammanhang eller en del av en helhet. Utan sitt eget jag och väsen är alltet. Och är man inte själv perfekt, ja då går det åt helvete. Då är man dålig människa. Eller vilket epitet man nu fallerar i.
Hur kan det vara så viktigt att just du gör rätt? Varför finns det ingen plats för andra att dra sitt strå till stacken? Eller ha ett ansvar? Varför måste du vara så perfekt? Är människorna runt omkring dig så begränsade i sin världsbild att dina tillkortakommanden inte kan accepteras? Har människorna runt omkring ingen betydelse? Att de bryr sig. Eller inte bryr sig. Det verkar inte spela någon roll. Du ser dig själv i spegeln och du ser någon som misslyckas och det är allt som räknas.

Människor tar åt sig generella uttalanden som personliga påhopp. För tanken att man bara är en i mängden och i mängden är man ibland en väldigt obetydlig del verkar inte finnas. Man är det yttersta delen. Kuggen i hela maskineriet. Och med denna världscentrering till sin egen person blir världen liten och tryckande tung. Likt ett rum där väggar och tak kommer allt närmre.
*skrattar* Jag trodde aldrig att jag av alla människor skulle tycka så här. Att jag var den som faktiskt tycker att jag är ganska oviktig i väldigt många sammanhang. Jag. Jag som egentligen tror att jag är universums centrum.

Kanske är det för att jag har så lite ansvar egentligen.
Att jag ansvarar inte för någon annan eller något annat än mig själv.
Kanske är jag bara oförstående och dum. Har åsikter om sånt som kanske hade varit bäst att lämnas ifred. Kanske saknar jag empati och sympati. Kanske har jag inte fattat vad det hela handlar om och i själv verket är alla mina tankar i ämnet rappakalja. Men jag skulle vilja ta min vän, och alla andra som spörtar ett marantonlopp mot er egen skugga
- Du är inte så stor. Och inte så jäkla viktig. Framför allt, inget kommer att rasa samman om du inte drog lasset. Kanske skulle det bli annorlunda, men hjulen skulle snurra hur som helst.

Min vän i fråga är en helt vanlig människa. Vi runt omkring henne älskar henne. Vi älskar henne trots hennes tillkortakommanden. Eller kanske rent av på grund av dem. Men det spelar ingen roll vad jag eller någon runt omkring säger. Hon ser inte vad vi ser. Hon ser inte ens vad vi kan. Istället springer hon benen av sig för att räcka till överallt.

Hjärtat mitt. Jag älskar dig. Men du måste släppa taget, annars går du under. Och ingen, ingen, ingen ställer såna krav som du tror du sk uppfylla.