Om ungefär två timmar sitter jag i en bil på väg till föräldrarna, där påsken ska firas. Eller, firas kanske är att ta i, men jag ska i alla fall umgås med familjen och så ska jag SOVA. För jag är så trött, så trött. Jag vet inte om tröttheten är en svit av förkylningen, eller kanske vårtrötthet, eller bara en konsekvens av att jag för böfvelen aldrig kommer i säng i tid om kvällarna. Ska i alla fall anstränga mig för att inte somna i bilen hem, utan försöka vara ett gott sällskap till snälla kompisen som låter mig få lifta med henne.
Väl hos föräldrarna ser jag fram emot att byta om till min hemma-hos-föräldrarna-kostym. Det är en sammansättning av ett antal väldigt osnygga men oerhört sköna plagg. Jag har ett par gamla, urtvättade vita mysbyxor från tidigt nittiotal (sent åttiotal?) som alltid åker fram, och som alltid genererar kommentarer från övriga familjen. Dessa byxor kombineras emellanåt med en beigerutig flanellskjorta som är typ två storlekar för stor. Den brukar få agera morgon- och kvällsrock. Det ”intressanta” med denna skjorta är jag på fullaste allvar hade den på mig när jag gick på gymnasiet… 1. Hur tänkte jag då? 2. Var det verkligen inne med skitstora, beigerutiga flanellskjortor i början av nittiotalet? Det tredje plagget är egentligen inget klädesplagg, utan fårskinnstofflor som behövs i föräldrarnas kalla hus. De tycker själva att de har det så varmt inomhus, medan jag inte håller med och hasar runt i fårskinnstofflor under årets alla månader, förutom under typ juli. Så är det.
Trevlig påsk önskas alla!