Jag och McD har träffats nästan varje helg sen i november då vi blev ihop. Jag tror vi har varit ifrån varandra två helger. Så det är liksom helt väntat och med i beräkningen att emellanåt så kommer vi behöva göra annat på helgerna, eller kanske bara vilja vara hemma ensamma och skrota. Och då får det vara så. För att det ska funka, förhållandet, så måste man ta hand om sig själv också och kanske följa ensamhetsbehovet emellanåt (fast inte för ofta kanske). Så säger logiken och jag tror logiken har rätt.
Och nu har vi ju kommit dithän att McD är stressad och inte kan bestämma sig om han ska komma hit i helgen eller inte. Att jag åker dit istället är en lite för strulig lösning just i helgen så det förslaget har vi ratat. Och ja, fine, okej, isåfall ses vi på torsdag istället och dit är det ju inte långt.
Fast sen finns ju den där delen av mig som är så förtvivlat rädd för att bli övergiven och bortvald. Jag kan inte hjälpa att tänka "jaha, så det är nu det börjar" och måla upp katastrofscenarier.
Och jag tror att jag är tusen gånger bättre nu än för några år sedan, men inte bra. Nej.
Så nu har logiken och känslan krig här. Allt är mycket bättre när de är sams.