dilemmat

vi är fyra personer som delar lokaler på jobbet. vi har ett gemensamt ansvar för vissa grejer som hör till vår utrustning. för flera veckor sedan skickade jag ett mail där det framgick vad som skulle göras, när det skulle vara klart samt ett förslag till vem som skulle göra vad. jag och jobb-J skulle göra hälften, jobb-T och jobb-M skulle göra andra hälften. eftersom detta med att vara kvinna och säga något som uppfattas som att man beordrar en man är så KÄNSLIGT så betonade jag att om det var någon som hade några invändningar mot arbetsfördelningen så fick vi ta en diskussion om hur vi skulle lösa detta. eftersom ingen svarade så får man väl utgå från att ingen har några invändningar. eller åtminstone borde man kunna utgå från att alla gör sin bit av det gemensamma ansvaret.

nu är jobb-J och jag klara med vår del. de andra två har inte ens börjat än. eftersom jag vet hur lång tid det tar och hur snart detta MÅSTE vara klart så går jag i valet och kvalet om jag ska säga något eller ej. det här är ju som sagt så KÄNSLIGT. säger man något är man en bitch med direkt oproportionerliga kontrollbehov och känner sig som någons morsa. säger man inget blir det inte gjort och så slutar det med att man får göra det själv för att andra helt lägligt kanske råkar åka på tjänsteresa i samma veva. och jag får en känsla av att vissa är MYCKET medvetna om att saker inte får bli ogjorda, men att om man väntar ut det hela så gör någon annan det istället. samma människor "ser" aldrig att diskmaskinen behöver tömmas eller att toarullen behöver bytas. och av någon anledning blir ju detta alltid gjort, för att det alltid finns någon annan som har lite lägre tolerans för hur länge man kan vänta ut saker och ting.

att tjata, eller skita i det och få ta del konsekvenserna det medför (eftersom alla blir drabbade), det är frågan. det känns inte som att man har oändliga valmöjligheter. den som lever får väl se vad som händer.