fredagen den trettonde; trött. så trött att jag för en gång skull sover som en medvetslös hela nätterna, men jag känner mig fan inte mer utvilad för det. jag har massor att göra på jobbet, men ingen ork. jag har massor att göra hemma, men ingen lust.
jag tror jag knäckte mig på konferensen jag var på tidigare i veckan. det var ett rätt tufft program med långa dagar. ingen HADE nog tyckt något om jag förklarat att jag var sjuk och behövde vila och därför inte kunde hänga med på allt. men grejen är att jag jobbar i ett mansdominerat yrke. och då förhåller det sig tyvärr som så, att jag som tjej måste vara på som en iller så fort det kommer till att nätverka, som det så vackert heter. det är OMÖJLIGT att förhålla sig passiv och tro att man nog får information och kan få vara med och påverka i alla fall. för det får man inte. åtminstone inte i min bransch. de där informella besluten som fattas, kanske inte i herrbastun men snudd på, har mycket större betydelse än vad man tror. och den där informella beslutsgången är fan så svår att ta sig in i.
det är inte så att jag är utfryst. jag känner mig inte direkt oönskad när jag väl är med. jag får ta plats, men det GES ingen plats åt mig av sig själv, jag får alltid liksom armbåga mig in i den där lilla mansgruppen innan de ser mig. man kan ha en vacker jämställdhetspolicy hur mycket man vill, men så här ser i alla fall min verklighet ut.
och jag ÄR inte särskilt på som person. jag ÄR inte särskilt social och det bär mig emot att tränga mig på. jag tycker det är jobbigt som FAN att alltid vara på hugget, klämma mig in där jag inte riktigt är inbjuden, att alltid känna att man måste vara lite gladare och lite trevligare.
i vanliga fall bryr jag mig inte särskilt, mer än att det stör mig rent principiellt. men när jag är sjuk och har ont, då gräver jag som fan i mitt bagage. och då hittar jag paralleller med både det ena och det andra som borde vara dead and gone. då tär det som FAN på mig och tar energi som inte ens en gång fanns från början.
och dessutom. all smärta som är kopplad till underlivet triggar igång mig som fan. på ett mycket dåligt sätt. jag är på helspänn utan att veta om det. jag stänger av mig själv utan att veta om det. jag autofinns, men är någon helt annanstans. och där vill jag inte vara.
trött var bara förnamnet. dessutom mår jag lite illa av penicillinet. vilket inte precis gör saken bättre.