Sorg och empati

Jag har seriöst svårt att komma i kontakt med min egen sorg, ledsenhet och gråt. Jag har miljoner spärrar som sätts in när jag kliver in på detta högst minerade område. Den kanske största spärren är distans. Om det inte drabbar mig personligen så skapar jag en gigantisk distans till situationen och klarar mig därmed ganska hel ifrån känslomässigt engagemang.

Behöver jag säga att det så klart verkar negativt på egenskapen empati.
Det är inte speciellt lätt att vara empatisk med en massa distans. Det är också därför mina tips och råd gärna är praktiska, sakliga och snusförnuftiga. När man tar bort ett stort empatiskt engagemang blir synen ganska nykter.

Inte alltid dålig förvisso, dock ganska begränsande kan jag tycka. Det finns stunder då jag bara skulle vilja kunna hänge mig i mina egna känslor, eller dela någon annans. Istället för att alltid komma med "Å andra sidan..."

Det gör också det oerhört svårt att ta till sig och hantera saker som döden. Dels har jag varit så förskonad ifrån det. Det är så ytterst få ur min innersta krets som dött. Och alla andra klarar distansspärren av i ett ögonblick. De som faktiskt har dött i min krets har döden kommit ur ett visst perspektiv som något positivt.

Jag vet inte om det är min rädsla och oförmåga att hantera sorg som gör att jag så helhjärtat ser dödens fördelar. Men jag är av en benhård tro att döden är en del av livet och precis som livet själv finns det bra och dåliga saker. Döden kan vara befriande efter en svår sjukdom. Döden kan vara vägen fram ur ett långt liv. Att dö på det sätt man själv önskar kan vara en glädje i sig. Att veta att någon har det bättre efter än som det var kan också vara värmande.

Sen finns det saker med döden som är allt annat än glädjande. Tomrummet som lämnas efter. Om någon dör för tidigt, för snabbt, för orättvist... ja, listan kan göras lång. Men sorgen tror jag ändå hör de levande till.
De dödsfall som trots allt drabbat mig har jag i nästan alla fall sett ur det positiva perspektivet. På så sätt har jag till viss del vejat för sorgen.

Jag vill inte riktigt dra historien bakom dessa tankar. Bara att det är tankar jag behövde få på pränt idag.
Jag inser att jag har stora begränsningar i mitt liv pga att jag inte kan hantera sorg utan måste baka in den i luddiga filtar så den blir mjukare och gör mindre ont. Jag ber om ursäkt för min bristande empati och kan bara säga - jag gör så gott jag kan.

Jag är inte helt känslokall, men jag tenderar att se jobbiga saker från ett... eller kanske rent av tre steg tillbaka. Och mina omtankar och känslor kommer utifrån den vyn. Det går visst att se både sorg, elände och ledsenhet från tre steg bort. Den blir bara inte så farligt nära mitt eget hjärta.
En dag vill jag kunna sitta alldeles nära sorgen. Utan att rygga tillbaka. Utan att känna skräck, rädsla eller obehag. Bara sorg. Och att det ska vara ok.