Humöret nere i fotknölarna och jag fattar inte varför. Och när det emellanåt tittar upp lite är jag ändå känslosam och lättrörd och känner överhuvudtaget inte riktigt igen mig. Eller det gör jag visst det, jag känner igen PMS-tori och deprimerade tori. Och fattar ingenting, som sagt. Tills jag tänker efter lite och kommer på att jag nyss börjat med p-piller. Så jag svär och funderar på hur snart jag kan byta tillbaka de de jag åt förut (innan jag slutade och var utan och nu började igen) för då mådde jag aldrig såhär minsann!
Eller gjorde jag? Det ringer nåt i bakhuvudet och jag gör det ända rätta: klickar mig bakåt på hypo till juli 2006 och hittar vad jag letade efter. För visst mådde jag dåligt. Jag mådde rent förfärligt ärligt talat. Jag kunde inte gå till jobbet, låg hemma och bara ångestade nån dag.
Fast det gick över. Det är lätt att glömma det också. Jag mindes också vad doktorn sa till mig då: i början producerar kroppen fortfarande egna hormoner, och så tillför jag MER. Klart det blir krock och kaos och skit. Sen slutar kroppen producera sina egna (iaf så mycket) och då blir det stabilare. Så är det ju.
Och nu blev det lite lättare.