Jag har haft en diskusion med min projektledare som lämnade efter sig en låg känsla i kroppen. Det var ett sånt där sunkigt samtal då vi på många sätt prata samma sak, det är bara små skiftningar i vad vi menar. Jag kan verkligen fastna i såna diskusioner. Klarar inte av att snurra till det så det får ett bra avslut. Antingen bara fortsätter disksionen och alla som står runt omkring rullar med ögonen och mumlar "Men ni säger ju samma sak" eller så droppar jag det med ett "Ok, det spelar ingen roll. Jag gör som du säger. Jag fixar det" Jag försökte en vända här, men min projektledare ville se att vi kom till samsyn.
Det gjorde vi inte. Men jag skiter faktiskt i det. Mitt sätt skulle vara mer optimerat, men det är ändå en liten sak. Så jag gör som han vill ha det, det är ju ungefär samma lika. Det är bara en liten fråga om VEM. I mitt förslag är det inte jag. I hans förslag är det jag. Så jag gört.
Nu skulle jag bara vilja bli av med den fadda känslan som blev kvar när vi gick åt varsitt håll.
Min chef meddelade idag att man planerar att jag ska byta chef. Det beror mest på att jag har bytt arbetsroll än den jag är anställd som. Han ville kolla om det var ok för mig.
Jag sa ja.
Så snart får jag en ny chef.
Nu kom projektledaren förbi. Nu är den fadda känslan borta.
Fint.
Då börjar det bli dags att göra helg snart känner jag.
Lika bra att gå när känslan är bra.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte