Jag känner mig som en enda stor alternativ-medicin-yuppie just nu.
För idag måste jag språka om mammas spikmatta. Och vara lite halleluja över den också.
Igår när jag skulle ta och sova var det helt omöjligt.
Nacken, som har likt en vulkan, haft lite varningsaktiviteter på gång som visat att snart är det utbrott.
Igår natt var det alltså utbrott.
Alla muskler från vänster skuldra och uppåt var stenhårda. Leder ända upp i hjärnbalken var så spända att bara röra vid dem gjorde ont. Sänningarna gick ända ut i käke och ner på halsen. Jag försökte massera vilket resulterade i färggranna mönster på näthinnan. Dessutom går det inte så bra att massera sig själv i nacke, axlar och upp i huvudet på baksidan. Men skam den som inte försöker.
Ligga på rygg med kudde = omöjligt
Ligga på rygg utan kudde = ok i ca 25 sek.
Ligga på mage med kudde = varför ens försöka??
Ligga på mage utan kudde = ok i ca 12 sek.
Höger sida = Nix
Vänster sida= Nope
Tillslut låg jag där insnurrad i lakanet.
Så tassade jag över till mina föräldrars rum där pappa låg och snarkade för kung och fosterland. Fiskade fram spikmatan och gick tillbaka till mitt rum. 35 minuter låg jag och kände hur blodet pulserade på hela baksidan. Jag la mattan på en kudde så att spikarna gick hela vägen upp i nacken och slutade där huvudet tar vid.
När jag sen gick och la mig alldeles hålig på ryggen somnade jag inom minuten. Nacken var avslappnad och det onda var borta.
Idag känner jag av spändheten, men den är avvaktande. Så ikväll ska jag hem till mor och far igen och då blir det spikmatta minsann.
Halleluja
Och jag har bestämt mig för att göra ett inköp. En matta till mig och en till mamma.
2009-02-03 15:22:24
Will/MBF
Å, är det DET man har en spikmatta til, nu förstod jag poängen. *måste googla och se o dom är dyra, kunde vara bra som present åt en jag känner som alltid är spänd i nacke och axlar*
2009-02-04 09:14:35
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte